Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
J. J. TIKKANEN.
KRISTUS PA KORSET. DRIFVEN RELIEF A ALTAR-
KALK. TYSKT ARBETE FRAN I2OO-TALET.
/ Borgå domkyrka i Finland.
ånyo, om än sällsynt, åter dyker upp
mot slutet af medeltiden; under hakan
hängande hand, ett arf från den klas-
siska forntiden, som mot slutet af medel-
tiden allt mera uteslutande fick betydel-
sen sorg och därefter nästan spårlöst
försvann, samt den passiva sorgens van-
ligaste uttryck i den medeltida kon-
sten: handen lagd pä kinden eller kinden
lutad mot handen, hvilken gest man
äfvenledes vore frestad att härleda från
antiken, om den icke vore så ytterst
sällsynt i den fornkristna konsten, som
ju förmedlar öfvergången från antiken
till medeltiden. Senare har gesten bi-
behållit sig i konsten förnämligast i form
af det sorgtyngda hufvudets stödande
med handen, oftast vid sittande ställning
med armbågen mot knäet.
Kanske var det bysantinarna, hvilka
till först i den kristna konsten införde
en grupp af uttrycksmotiv, hvari sorgen
blandar sig med ödmjuk hyllning eller
med saknad och hängifvenhet, till exempel
bugandet inför den korsfäste eller hän-
dernas längtansfulla sträckande mot ho-
nom, Maria omfamnande det nedtagna
liket och lärjungar kastande sig till
marken vid dess fötter eller, i egentliga
likbegängelsebilder, nedböjningen öfver
och det sorgsna betraktandet af den af-
lidne eller det vördnadsfulla omfattandet,
af hans fötter. Särskildt vann ett hit-
hörande motiv: Maria mottager Kristi
från korset lösgjorda hand och för den
mot sitt ansikte, äfven i västerlandet den
vidsträcktaste spridning. I den franska
konsten från trettonde och början af
fjortonde seklet ser man icke sällan en
af mödrarna vid barnamordet i Betlehem
knäfallen luta sig ned öfver sitt dödade
barn och taga upp dess afhuggna hufvud
för att kyssa det eller trycka det mot
sin kind.
Den egentliga gråtgesten, ögonens
torkande med handen, tyckes helt och hål-
let blifvit bortglömd ur det medeltida åt-
bördsspråket, hvilket däremot så myc-
ket rikligare innehåller gester, som afse
ansiktets täckande: handen lagd öfver
munnen eller ögonen eller i allmänhet
öfver ansiktet eller dettas döljande i
båda händerna samt framför allt mantelns
höjande mot eller till ansiktet. Rätt
sällsynt i antiken, hvarifrån sistnämnda
motiv kanske härstammar, blir det under
medeltiden och i de germaniska länder-
na ännu under femtonde och sextonde
seklet en af konstens talrikast förekom-
mande uttrycksrörelser, under det att
redan den italienska renässansen tyckes
funnit det trivialt.
Jämte mantelns höjande och handen
lagd på kinden är händernas vridande
eller knäppning med korsade fingrar
medeltidens vanligaste sorgegest, ja man
vore frestad att kalla den den kristna
sorgegesten framför alla andra. Men
sin rätta betydelse för konsten fick den
likväl jämförelsevis sent. Den förekom-
mer, såsom vi sett, redan i antiken, och
fingrarnas korsande omnämnes såsom ett
otvetydigt tecken på upprördhet af en
bland den grekiska kyrkans fäder. Un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
