Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
471
framför bröstet till ett våldsamt fäktande
med armarna och med en betydelse,
som från sorgsen förvåning stegras till
förfäran.
Den framför bröstet eller axeln, vid
axeln eller hufvudet höjda handen är
sorgegest endast i härledd bemärkelse
och såsom sådan ganska sällsynt, men
eljes, såsom uttryck för bifigurernas öf-
verraskning eller uppmärksamhet, i me-
deltidens konst lika allmän som den så
kallade välsignelsegesten för utmärkande
af den talande, lärande eller undergörande
hufvudpersonen. I båda betydelserna, öf-
verraskning och sorg, användes motivet
ännu under renässanstiden, både i Ita-
lien och de germaniska länderna. De
häftigare åtbörderna af detta slag utföras
vanligen symmetriskt med båda armarna
i form af deras höjande med böjda
armbågar vid eller öfver hufvudet eller
deras kastande snedt eller rakt uppåt,
åt sidorna eller bakåt. Sistnämnda form
— den samma som vi redan känna från
den antika Meleager-sarkofagen — har
jag dock funnit endast i den italienska
konsten och icke tidigare än vid slutet
af trettonde seklet. Äfven de öfriga
formerna anträffas alla, om än jämför-
elsevis sällan, redan i antiken och äro
under hela medeltiden vanliga såsom
uttryck för häftig själsskakning.
Men medeltiden gaf endast åtbörden,
tecknet för sinnesrörelsen, icke det lef-
vande uttrycket, och det var först då
kroppen och ansiktet begynte deltaga
i armarnas aktion som äfven dessa sist-
nämnda uttrycksmotiv erhöllo ett högre
konstnärligt värde. De kallades nu att
jämte klädernas upprifvande, slitandet i
håret, klösandet af kinderna, ansiktets
gömmande i manteln och händernas knäp-
pande samverka vid iscensättningen af
de fyra akterna i den kristna konstens
stora tragedi: korsfästelsen, nedtagningen
från korset, sorgen kring det heliga li-
BARNAMORDET I BETLEHEM. MINIATYR FRAN
iooo-talet. / ett tyskt evangelistarium
i Bremen.
ket och grafläggningen. Fjortonhundra-
talets naturalister intresserade de genom
den våldsamma lidelse, femtonhundra-
talets idealister genom det patos de voro
i stånd att uttala. Och de motsvarade
ännu i samma grad barocktidens smak
för stortaliga åthäfvor och lust att an-
knyta förbindelser med en högre värld.
De uppsträckta eller utbredda armarna
innebära nämligen numera, i förening med
den mot höjden riktade blicken, en ef-
fektfull anropan af himlen. Men till
innehåll och form är detta alldeles samma
uttryck, som vi finna redan hos Ifigenia
i den antika väggmålningen.
I anslutning till denna korta öfversikt
af medeltidens passionsgester torde några .
ord om Maria, den kristna konstens sorge-
ideal, vara på sin plats. I otaliga fall
står hon endast representativt, ett sym-
metriskt motstycke till Johannes evange-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
