Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
J. J. TIKKANEN.
hvilka åter flyga omkring i luften öfver
den jordiska scenen. De pressa sina
knäppta händer mot hakan, luta kinden
emot dem, slänga dem öfver axeln, skrapa
sig i kinderna, rifva sig i håret, dölja
ansiktet i manteln, kasta hufvudet bakåt
och sträcka tillika armarna styft nedåt
eller slunga dem våldsamt åt sidorna.
På en kulle därinvid står ett aflöfvadt
träd, ännu försänkt i vintersömn, men
med stora knoppar likasom väntande på
vårens uppståndelse.
Denna lidelsefullhet sammanhänger,
skulle jag tro, med den under tolfhundra-
talet af.de två stora tiggarmunkordnarna,
dominikanerna och franciskanerna, väckta
religiösa rörelsen, hvars världsförnekande
stämning redan före Niccolo Pisano fram-
. träder i de toskanska målade krucifixen
af denna afsiktligt förskräckande typ,
som jag redan skildrat, och hvilkas rå-
het visserligen ingalunda tyckas före-
båda den mäktiga konsthöjning, som
just var i antågande. Asketismen be-
traktar kroppen såsom syndens hemvist,
såsom dödens och förruttnelsens säkra
byte, dess skönhet såsom ett bedrägligt
sken och ett djäfvulens lockverk samt
omsorgen om själen såsom det enda vik-
tiga. Uttrycket blef under påverkan af
sådana tendenser konstens hufvudmål,
skönheten i vanlig mening något sekun-
därt och öfverflödigt.
Denna asketiska riktning, som vi
kunna beteckna såsom den specifikt kristna
i motsats till det antika uppfattnings-
sättet, fick en ny bundsförvant i natu-
ralismen, som framträdde i början af
fjortonhundratalet, ungefär samtidigt i
den italienska och den nederländska kon-
sten och som endast inom porträttets
begränsade område har en motsvarighet
i den klassiska, speciellt den romerska
forntiden. Det individuellt karaktäristi-
ska, det från skönhetstypen afvikande i
formen, som naturalismen älskar att fram-
häfva, är det af den andliga karaktären
bestämda, af lifvets mödor och pröf-
ningar brutna, hvilket i samma grad äg-
nar sig för framställningen af häftiga li-
delser som skönheten för det glada lug-
net och för veka eller patetiska själsrö-
relser.
I Italien uppträder uttrycksfullheten
under fjortonhundratalet genom bildhug-
garen Donatello med förnyad kraft i
förbund med naturalismen, i Burgund till
och med något tidigare genom bildhug-
garen Claus Sluter, i Nederländerna ge-
nom målaren Roger van der Weyden
likaså och med samma energi. Men i
de germanska länderna voro båda de
förenade sträfvandena lika nya. Sam-
tidigt nådde ju i Köln genom Stefan
Lochner ännu gotikens ideala känsloro-
mantik sin sista och fagraste blomst-
ring.
Hos Donatello, den nya inkarnationen
af Giovanni Pisanos kristna konstnärs-
ideal, och hos hans nordiska samtida,
Roger van der Weyden, frambryter på
nytt askesens drastiska kärlek till det
afmagrade, fula och lidelsefulla. Dona-
tello skildrar Johannes döparen och Ma-
ria Magdalena såsom skelettlikt tärda
botgörare, lefvande blott af sin andes
dämoniska glöd eller flämtande låga,
skrämmande likasom uthungrade tiggare,
hvilka plötsligt resa sig i vår väg. Och
i hans passionsreliefer på predikstolarna
i S. Lorenzo i Florens tyckes själfva
bronsen darra af en vild förtviflan. De
små änglarna i korsfästelsen skrika icke,
de ryta af smärta. Maria sitter vid ned–
tagningen från korset som vore hon för-
stenad, med Kristi lik i sin famn. Magda-
lena står bortvänd, styf och rak som en
pelare, och rycker stora testar ur sitt
hår. Kristus stiger ur grafven, snarare
lik en fredlös vålnad än såsom dödens
triumferande besegrare. Det är åter,
likasom hos Giovanni Pisano, en därna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
