Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
485
än osannolikt att det senare skulle upp-
kommit under inflytande af det förra.
Ty dess ursprung ligger tydligen i den
kristna andakten i form af himmelsläng-
tan. Det uppträder redan i en blyg an-
tydan såsom ett fromt bligande hos Fra
Angelico, men fullt utveckladt, såsom en
svallande passion, som en stönande träng-
tan, hos sådana fanatiska asketer som
Andrea del Castagnos helige Hieromy-
mus (omkr. år 1455) och Botticellis helige
Augustinus (omkr. år 1480), hvilka san-
nerligen ingenting hafva att skaffa med
antiken. Med en rent af uppskakande
intensitet yttrar sig denna specifikt krist-
na blandning af ångest och andakt i
sextonhundratalets spanska konst och
där främst i Zurbarans knäböjande munk
i London. De knäppta händerna omsluta
en dödskalle. Kåpan är dragen fram öfver
pannan, och i det tärda, i djup skugga
liggande ansiktet glöda två febrila ögon.
De halföppna läpparna tyckas mumla:
»de profundis clamabo ad te, Domine».
GRUPP UR KORSFÄSTELSEN (HÖGRA SIDOPARTIET).
OLJEMÅLNING AF PIETRO PERUGINO. / S. Maria
Maddalena dei Pazzi i Florens.
KNÄBÖJANDE MUNK. OLJEMÅLNING AF FRANCISCO
zurbaran. / National Gallery i London.
Blicken har det uttryck, som sökte den
himlens ljus från bottnen af syndens pöl.
Den kristna världsförnekelseläran bryter
ännu en gång segerrikt fram, äter i för-
bund med den konstnärliga naturalis-
men.
Men äfven den motsatta konstrikt-
ningen, som förbinder den mot höjden
vända blicken med en smekande skön-
het och en mild känsla af vemod, tog
sin början under fjortonhundratalet med
Perugino, hvars veka stämningsfigurer
tyckas hängifva sig åt en musikalisk
njutning af sin sorg, och inför Sodomas
helige Sebastian (1525) påminnes man
redan om tårarnas vällust. I sjuttonde
seklets tallösa »Sehnsuchtshalbfiguren»,
såsom Burckhardt kallar dem, väcker detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
