Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I högländerna 1745. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HÖGLÄNDERNA 1745.
Af K. G. OSSIAN-NILSSON.
IATIE MACDONALD hade
lockats ner från trappan
af luftens doftande ljumhet
och af färgspelet i kväll-
ningen. Hon urskuldade
sig med, att hon måste speja efter sir
Æneas’ jägare. När hon såge deras fjä-
derbonnets på andra sidan Loch Arkaig,
kunde det vara tid att tillreda aftonmål-
tiden.
Nu stod hon framme vid sluttningen,
där den började stupa mot fjällsjön. Hon
sjönk utan att märka det ner på yttersta
kanten af ett block, ty hon hade förgätit
sitt ärende. Bergen lågo blå och vio-
letta rundtom dalen, medan toppar och
kanter ännu glimmade röda i det sjun-
kande aftonskenet. I remnorna blommade
ginst och vilda rosor, ångorna från ljung
och barrträd fyllde hela dalen. Men nere
i djupet skälfde Loch Arkaig, i sin spe-
gel ordnande bergens och himmelens fär-
ger som bladen i en skiftande, underbar
blomma.
Katie ryckte till och lyfte blicken ifrån
sjön, hon menade sig hafva hört någon
tala. Tilläfventyrs hade det allenast varit
ett genljud af jakthornen, männen voro
helt säkert på hemtåg. I tankarna vände
hon sig om till hälften och såg uppåt
gården. Ingen syntes till, fastän dörren
öfver trappan stod öppen och hon be-
stämdt mindes, att hon nyss tillslutit den.
De högt sittande fönstren lågo mörka
och tomma, tinnarna ofvanför andra vå-
ningen gåfvo huset ett bistert, nästan
ogästvänligt allvar.
Katie Macdonald var alldeles förvis-
sad, att hon förnummit en lågmäld stämma
inifrån. Det kunde ej ha varit någon
af jägarna, och om det var ett vänbesök,
hvarför hade ingen tilltalat henne? Hon
trefvade i den brokiga gördeln, där jakt-
knifven satt. De flesta af tjänarna voro
med på jakten, och de andra hade be-
gifvit sig ut på hafrebärgning.
Flickan smög försiktigt uppför trap-
pan för att osedd speja in i salen. Men
som hon satte foten på trappkrönet och
vände ansiktet mot dörröppningen, stod
han i dörren, och bakom honom dröjde
två clansmän, hvilka hon kände igen på
deras färger.
Han stod i det fulla kvällsljuset, me-
dan följesmännen stannat i halfdunklet
innanför dörren. En af dem blickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
