Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - I högländerna 1745. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HÖGLÄNDERNA 1745.
491
— Våra resor, svarade han, och skäm-
tet lekte under hans ord, våra resor äro
stundom ganska brådstörtade — några
af våra undersåtar äro på vår person
öfvermåttan curieusa. Vi toge dem ock
hellre emot med större appareil, än som
nu står oss till buds. För deras skull
och för kurfurstens stöfvares skull rida
vi helst och mestadels nattetid.
Katie visste ej, hur hon fick svaret
öfver sina läppar.
— Om ers höghet ej förtörnas öfver
min djärfhet, sade hon, vill jag ur vist-
husets förråd gifva eder någon vägkost
med.
Ha?t tog hennes hand mellan båda
sina. Vid hennes korta, skygga ögon-
kast syntes det henne, att öfver hans
ögon låg en fuktig glans.
— Tack, barn!
Hon rodnade af lycka. Ute i vist-
huset kände hon som en tagg i sitt hjärta,
att han kallat henne »barn».
Medan hon sysslande stod därute,
förnam hon genom det öppna fönstret
plötsligt valthornsekon. De klungo gan-
ska aflägsna, men hon hastade dock att
lägga förråden i en ränsel och återvända
till salen.
Han kom emot henne, och äfven nu,
när det gällde snabb handling, måste
hon tänka, att för hvar gång hon be-
traktade honom, desto ädlare och här-
ligare syntes han. Sådan han tedde sig,
måste Arthur af Runda bordet sett ut.
Och han hade drottning Mary?s ögon.
I detsamma for hon förskräckt sam-
man, hon hade hört röster därute. Hon
hann endast lugnande teckna åt främ-
lingarna, så ilade hon ut på trappan.
Det var James, hennes bror, med en af
tjänarna.
Brodern stod ännu nedanför trappan.
Han stödde sig på flintlåsgeväret, medan
han gaf tjänaren sina befallningar. Öfver
hans skuldra hängde en nyss skjuten örn.
När han hälsande såg upp och be-
redde sig att stiga in i huset, var Katie
ännu tvehågsen. James var allenast ader-
ton år, men stark som en björn, därtill
liflig och oberäknelig.
— Katie, sade han, den här har jag
skjutit — den örnen är min första. Men
vill lyckan, knäpper jag ännu en och
det i denna kväll. Vet du, hvem de
spårat i trakten, Katie? Pretendenten
— Charles Edward, ingen mindre —
»Bonnie Prince Charlie», som folket kallar
honom —. Får jag korn på honom,
hämtar jag ner honom och förtjänar
30,000 pund. Ty det har kung George
lofvat i skottpengar. Hvad säger du nu?
James knäppte med fingrarna och
ville förnöjd stiga uppför trappan, men
i stället ilade Katie ner till honom.
— Jamie, sade hon, du vet, att jag
beundrar dig. Men säg, hvar har du de
andra ?
— De ha valt en annan väg — jag
tror, att de gjort rikt byte. De måste
färdas banad stråt, när de släpa på hög-
djur. Dessutom ha de en främling med
sig — en sändeman från kung George.
— Hvad står på — mår du illa, Katie?
I fjärran klingade jakthornen, men
dock närmre nu, än då Katie nyss hörde
dem. Kvällen var redan skum, och ber-
gens färger hade blifvit dunklare.
— Så är min bön till dig, Jamie, sade
hon, att du tager oket med ämbaren
och hämtar mig vatten från källan. Af-
tonvarden måste vara redo, när jaktfolket
kommer hem.
James ville stiga uppför trappan.
— Låt mig allenast bära mitt byte
till visthuset, sade han.
— Gif örnen åt mig, bad hon ifrigt.
— Han är dig för stor.
— Gå, sade hon otålig i sin ångest,
eller åsamkar du oss främlingens onåd.
— Aha, skrattade brodern, Katie har
redan sina tankar hos främlingen. Menar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
