Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Albert Edefelt in memoriam. Af Bertel Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
?
Med skadad kärna sviktande axen stå.
I morgonskymning skymtar en spöklik skugga —
var det en lie som iskall blinkade till
och åter försvann i töcken och natt?
Vi känna frosten — svidande sår den slår —
förgäfves blinkar ej den rammande lien.
Vi växte upp i beständig, tärande kamp,
vi frukta ej hugg, begära ej nåd.
Och dock, hur djupt oss drabbade liens slag,
när dig vår evigt vakande ovän fällde!
Med säkert öga måttar han tunga hugg
där smärtan är störst i människobröst.
Du föll — en trotsig, flammande eld är släckt —
ett ljus i natten kväfdes i mörkrets armar —
ett solblankt vapen slogs ur en fläckfri hand —
vi äga ej makt att hämna ditt fall.
Så är du borta nu, som vår glädje var,
Ej mer vi se dina strålande blickar lysa,
ej mer vi se dig spridande eld och lif
i skugga och natt, i frysande höst.
Men se, allt det som grodde där du gick fram,
allt varmt och ljust som väckts af ditt hjärtas
värme,
det spirar ännu under täcken af is och snö —
den växer och gror, din härliga sådd.
Så susen furor, susen på kämpens graf,
och brinnen, brinnen, sommarns röda rosor!
Hans gärning lefver, tändande, ljus och ung,
hans minne är sång och maning till dåd.
’IH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
