Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Huru representationsreformen genomfördes. Af Emil Svensén. Med 16 bilder - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
EMIL SVENSÉN.
»Men skickelsen, som dunkel var,
har blifvit klar.»
En tidning, som refererar hans tal,
tillägger inom parentes: »Torget nedan-
för började fyllas af en allt mera hotande
folkmängd ».
Det mest glänsande talet på reform-
vännernas sida hölls af teol. doktor Mo-
berger från Södra Vi i nordöstra Små-
land —- en af sin tids lärdaste präst-
män och en af dessa kyrkherrar af gamla
stammen, som med patriarkalisk makt
och myndighet styrde sin församling. Ett
par dagar efteråt mötte han på gatan en
elegant herre, som frågade, om han vore
doktor Moberger, och på hans jakande
svar ropade den obekante: »Tillåt att
jag omfamnar er!» — hvilket också på
öppen gata verkställdes.
Var prästeståndets debatt icke vidare
lysande, så var hvad därpå följde ännu
mindre ägnadt att öka ståndets ära, i
allt fall icke dess hjälterykte. Efter slu-
tad öfverläggning skulle naturligtvis i
vederbörlig ordning följt beslut, men i
strid mot grundlagens anda, om ej mot
dess bokstaf, fann ståndet helt enkelt
för godt att uppskjuta sitt beslut, till
dess ridderskapet och adeln afgifvit sitt
votum. Skälet var helt enkelt, att det
högvördiga ståndet icke ville rösta ja
och icke vågade rösta nej, om icke adeln
gick förut och tog emot första stormen.
Gamle ärkebiskop Reuterdahl hade varit
uppkallad till konungen, som med kraf-
tiga allvarsord för honom utvecklat ställ-
ningens kraf, och så hade den gamle
med tungt hjärta låtit sitt motstånd falla,
och inför sina ståndsbröder enskildt för-
klarat, att om de förkastade förslaget,
skulle han nedlägga sin ärkebiskopsstaf.
Inför denna utsikt skyggade de flesta
motståndarna tillbaka, och som en sista
utväg valdes det nyss nämnda, föga lycka-
de sättet att komma ifrån saken. Men
detta uppskofsbeslut var i själfva verket
detsamma som att säga ifrån, att frå-
gan vore afgjord i och med adelns be-
slut, och detta fega krypande bakom
adelns rygg gjorde alldeles slut på den
ringa återstoden af det högvördiga stån-
dets politiska anseende.
I hög grad orätt vore däremot
att neka, det ridderskapet och adeln
med fullt bibehållen värdighet, att ej
säga med glans, afträdde från den poli-
tiska skådebanan. Ofta och med rätta
har det blifvit sagdt, att en mera lysande
debatt än den, som hölls på riddarhuset
de minnesvärda dagarna den 4—7 de-
cember 1865, får man fåfängt söka efter
i våra parlamentariska häfdeböcker. Det
var som om i detta sista ögonblick
allt, hvad detta en gång så lysande stånd
ägt af snille, lärdom och statskonst sam-
lat sig i en enda brännpunkt för att
sprida ett stolt skimmer öfver slutet på
dess politiska historia.
För den, som nu efter en mansålder
genomläser protokollen öfver denna de-
batt, har det ett eget intresse att se,
huru man å ömse sidor tänkte sig refor-
mens framtida verkningar. Midt ibland
alla de lysande vältalighetsprofven kan
det icke undgå att väcka en viss förvå-
ning, huru litet man å ömse sidor för-
stod denna framtid. Detta gäller i lika
hög grad om båda de stridande partierna,
af hvilka intetdera kan sägas stå öfver
det andra i politisk framsynthet. Frän
vissa häll har man i detta hänseende
velat tillmäta motståndarna ett företräde,
men detta är alldeles obefogadt. Väl
förutse de det bondevälde, som försla-
gets anhängare underskatta, men mot-
ståndarne slå ej mindre öfver, då de ut-
måla detta bondeväldes fasor. Det lig-
ger i sakens natur, att reformvännerna
se framtiden i ljusaste dager, och en
motståndare anmärker helt spetsigt, att
en föregående talare för reformen trodde
och trodde icke 33 gånger, hvilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
