Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Huru representationsreformen genomfördes. Af Emil Svensén. Med 16 bilder - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU REPRESENTATIONSREFORMEN GENOMFÖRDES.
533
millionären och daglönaren omfamnade
hvarandra, och man hängaf sig åt de
vildaste utbrott af en segerfröjd, hvars
orsak väl mången ej rätt förstod. Men
alla kände instinktlikt med sig, att efter
lång och svår strid en stor seger var
vunnen, till ära och lycka för gamla
Sverige. Kring operakällaren var träng-
seln som våldsammast. Alla fönster voro
i den kyliga decemberkvällen öppnade
eller krossade, ingen visste hvilketdera,
och punschbuteljer langades ut och fem-
riksdalerssedlar in, — växling kom ej i
fråga i den vilda trängseln. På morgo-
nen såg hela torget ut som en glasmäs-
tarebutik, stormad af en ursinnig pö-
belhop.
Men inne i salen på hvar sitt bord
stodo trenne talare, som alla ansträngde
sig att komma till ordet. Den ene var
en helt ung man, som ingen kände, men
det sades, att det var en yngre adels-
man och reformvän någonstädes från
södra Sverige. Den andre var Carl Fred-
rik Ridderstad, skalden och redaktören
af Ostgöta-Correspondenten, som, ehuru
själf adelsman, var ledamot af borgar-
ståndet för Linköping samt en af refor-
mens varmaste förkämpar i tal och skrift.
Den tredje var August Blanche. I spet-
sen för tiotusende jublande människor
var han nyss kommen från Louis De
Geers bostad, vid Nybrogatan, där de med
honom till tolk bringat en stormande
hyllning åt den store statsmannen, den
ädle fosterlandsvännen.
Efter fåfänga försök att åstadkomma
tystnad fick ändtligen den unge ädlingen
komma till ordet. Med vibrerande stämma
började han: »Mina herrar, mina vänner,
jag är adelsman och har enkom rest den
långa vägen från södra Sverige för att
nedlägga mitt ja–––-.»
Längre hann han ej, innan han un-
der ursinniga lefverop hissades högt upp
mot taket och — ned ifrån sitt bord.
UTANFÖR OPERAKÄLLAREN DEN S DECEMBER
1865. / Söndagsnisse 1865.
Nu var det Ridderstads tur. Lifvad af
ögonblickets betydelse, kanske äfven af
Operakällarens goda varor, började han
ett tal, som hans vänner nogsamt visste
skulle blifva mycket långt. Men äfven
han blef snart afbruten.
»Ja, ja, lefve Ridderstad, länge lefve
han, men ned med honom nu, för nu
vill vi höra Blanche.»
Och så blef äfven Ridderstad trots
energiska protester lyft ned från bordet
och under alla möjliga hedersbetygelser
placerad med säkert ryggstöd i ett hörn
af salen.
Nu skulle ändtligen August Blanche
tala, och det blef med ens tyst; så tyst,
att man kunde hört en knappnål faila.
Någon gång har det blifvit sagdt, att
diktens skönaste skapelser äro de, som
förblifvit oskrifna. Med samma rätt kan
detta sägas om de högsta profven af
mästerverk i talets konst. Ingen penna
har ens försökt att återgifva de ord, som
i denna stund brusade från August Blan-
ches läppar. De citat, som man någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
