Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Irrbloss. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRRBLOSS.
Ap GUSTAF ULLMAN
Ditt öga lyste i min natt som mareld,
som lysmask skimrar genom sommarskymning,
med glans som drog och sög. Och när mitt eget
det fångade, en sällsam ström af sällhet
mig feber gaf. Och blott din varma hand
förmådde smeka ro i mina sinnen.
Du talte icke. Endast log och sänkte
din blick. — Jag vet ej, om jag äfven teg.
Men allt mitt väsen skälfvande och öppet
dig tackade och drack det kalla flödet
af marelds glans och lysmasks fosforskimmer.
Så kom en dag. — Hur tungt gå mina dagar
se’n dess! — En dunkel ångest gaf mig röst.
— Tack, älskade — jag sad’ — för dina blickar,
de strålande! Haf tack för handens värme! —
Då slog du ögat opp. Ej helt. Men dock
jag såg det — glanslöst, grått som hafvets dyning
i höstens mist. — Jag grep din hand.
Den tryckte min och var så varm som fordom.
Men — smekte ej till ro min feberrysning.
Din döda blick till döds all världen isat
för mig. — Men än i natt och skymningsstunder
jag ser ur mörkret glimtar, som af mareld
i vågors djup, och fosforskimmer ser jag
i trädens skuggor–––- vålnader af blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
