Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sven Adolf Hedin. Af Tom Forssner. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
TOM FORSSNER.
gärna i den gammalsvenska klagolåten öfver
vårt folks benägenhet att införa »främmande
fals och flärd». Ännu mindre fransk var
dock hans oförmåga att uppskatta konstnär-
liga och litterära värden. Härigenom in-
kom i hans typ en viss torrhet, en irrite-
rande brist på behag, som ofta gjorde hans
stränghet alltför bitter och hans logik pe-
dantisk. Trots sin intensitet var han all-
deles icke någon spontan natur utan allt
igenom reflekterad. Hans berömda stil
saknar också hvarje spår af impressio-
nism. Den är utstuderad men ofta mäster-
ligt utstuderad och i högsta grad karak-
täristisk för upphofsmannen. Han säger
sig själf på ett ställe »hålla före, att det
talade och skrifna ordets innehåll och form
ej kunna mera skiljas åt än afvigan och
ratan på ett tyg», och satsen är obetingadt
sann, hvad honom själf angår. Hans in-
nehåll sprängde aldrig — ens i de mest
upprörda Ögonblick — formen. Dess pre-
cieusa elegans var verkligen ett naturligt
uttryck för hans underligt sammansatta, på
en gång hetsiga och formalistiska natur.
Hans stil får härigenom ett stort psy-
kologiskt intresse och förtjänar den upp-
märksamhet den väckt. Stommen var efter
äkta klassiskt mönster och nästan alltför
solid. Men Hedin ägde en beundransvärd
förmåga att utnyttja dess tunga och reto-
riska former. A7isserligen blef framställ-
ningssättet aldrig målande, ännu mindre
varmt — det står ingenting mellan raderna
— men däremot synnerligen uttrycksfullt.
I början saknade det icke heller godt hu-
mör. Perioderna voro kortare och böj-
ligare, ja formade sig stundom till en hu-
moristisk vändning. Men humorn viker
snart definitivt platsen för hånet och sati-
ren. Vreden blir konstant och smides i
allt hårdare och glansigare uttryck, som
stundom verka öfveransträngda men ofta
nå en förfärande kraft. Samtidigt ökas
tyngden. Den lärda apparaten med fäkta,
siffror och namn blir allt vidlyftigare, och
perioderna få allt svårare att utan bristning
spänna sig kring de talrika citaten på
Europas alla kulturspråk. Men de brista
dock aldrig. Sa länge Hedins krafter stodo
bi, öfvervann han med osviklig skicklighet
alla konstruktiva svårigheter såväl i tal som
i skrift. Först på de senaste åren klickar
ibland systematiken. Hans giktbrutna hän-
der förmå icke, trots oerhörda ansträngnin-
gar, sköta det tunga maskineriet. Det lyder
icke längre hans vilja utan verkar stötvis
och oregelbundet och vrider ibland till me-
ningarna som i kramp.
Mot Hedin hafva framställts beskyllnin-
gar för nästan alla tänkbara fel, bland annat
t. o. m. för inkonsekvens. Få anmärkningar
torde vara mindre grundade. Läser man
hans »Tal och skrifter» i sammanhang, får
man tvärtom ett imponerande intryck af
följdriktigheten i hans långa och skiftande
verksamhet. Redan 1868 framlade han
nämligen i sin märkliga skrift »Femton bret
från en demokrat till den svenska riksda-
gens medlemmar» det politiska program,
som alltid förblef hans och så småningom
också upptogs af den svenska vänstern.
Det är omöjligt att här närmare redogöra
för dessa brefs innehåll, men deras bety-
delse torde näppeligen kunna Öfverskattas.
Nästan allt hvad Hedin sedan kämpat för
kan man leda tillbaka till ett uppslag i
denna ungdomsskrift.
Kärnpunkten utgöres af en amper och
målmedveten kritik af det nyvunna repre-
sentationsskicket. Hedin visar sig redan
här förstå den ödesdigra svagheten i dess
två hvarandra uppvägande kamrar ställda
mot en initiativlös ämbetsmannaregering.
Han insåg, att stagnation var oundviklig,
om icke en stark drifvande kraft kunde
införas i vårt politiska lif, och han hade
fullt klart för sig, att det fanns en sådan,
som tills vidare låg obrukad: folkviljan.
Den hade rätten och borde få makten.
Utgående från denna upplysta demokratiska
ståndpunkt har han alltid kämpat för riks-
dagen mot regeringen, för Andra kammaren
mot Första och för folket mot dess för-
fuskade representation.
Att denna stort anlagda strid icke kom
att föras på det sätt och med den fram-
gång han hoppats är emellertid obestridligt.
Till någon del beror nog detta på, att He-
dins ledareförmåga ingalunda svarade mot
hans personliga klarsynthet. Men till vida
större del måste det tillskrifvas de omogna
politiska förhållandena här hemma. Tiden
förstod honom icke. De gammal- och half-
liberala voro nöjda med hvad de fått och
lämnade lugnt den verklige föregångsman-
nen i sticket — som välmenande men oprak-
tisk utopist. Hans planer på en uppryckande
principiell partibildning inom och utom
riksdagen gäckades fullkomligt, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
