- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
566

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Interiörer från Gustaf IV Adolfs tid. Ur samtida anteckningar af Malla Montgoméry. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

566

MÅLLA MONTGOMERY.

lifkosack, som på det vackraste, mest
grannlaga sätt bemötte fångarna.

En gång måste de ligga på golfvet
i en biljardsal på ett värdshus. Om
morgonen tidigt väcktes de af ryssar,
som inkommo och utan skonsamhet spe-
lade biljard, klifvande öfver dem. Den
hederlige lifkosacken inkom till deras
beskydd, tilltalade de spelande på ryska,
och förmådde dem att lämna rummet.
Sålunda beskyddade han dem vid alla
tillfällen, lika ädelt som mänskligt. David
Silfverstolpe beskref denne unge kosack,
så vacker, så rask, men tillika så mild
och god, att han tillvann honom Mållas
hela beundran. Då de sedan i Peters-
burg skulle skiljas från sin ädle väktare,
ville de så gärna lämna honom något
bevis af sin aktning och tacksamhet,
men han ville ingenting emottaga utan
sade, att då han gått ut i kriget hade
han lofvat sin mor att vara lika delta-
gande för de öfvervunna som tapper
mot de stridande, och att det var för
hennes skull han så behandlat fångarne.
Han var underofficer vid Lifkosackerna.

I Petersburg blefvo de fångna offi-
cerarne tämligen väl bemötta och af-
skickades sedan därifrån till Nischney-
Nowgorod, en liten stad vid kasanska
gränsen, där de insläpptes i ett stort
tomt hus, där de själfva fingo förskaffa
sig sina förnödenheter så godt de kunde.
Deras första omsorg var att få buldan
och däraf sy madrasser, som de fyllde
med halm. Pengar fingo de ganska
sparsamt, så att de måste i möjligaste
måtto hushålla. Silléen blef deras upp-
köpare, Adlersparre hade kassan om
hand, Posse lagade deras mat med till-
hjälp af Furuhjelm, och Silfverstolpe be-
sörjde städningen i deras rum. På detta
vis lefde de i fem månader, tills de ge-
nom general Gustaf Mauritz Armfelts
försorg fick sig mera pengar tillsända.
Nio månader voro de i Nischney-Now-

gorod. Vid fredsslutet blefvo de frigifna
och vid återkomsten till Petersburg pre-
senterade för kejsarinnan Cathrina II,
som gaf dem hvar sin sabel. Adler-
sparre framförde då på sin och sina
medfångars vägnar deras underdåniga
bön till kejsarinnan, att hon täcktes med
officersgraden belöna den unge utmärkte
lifkosacken, som tillvunnit sig hela deras
aktning och tacksamhet. Och de hade
den glädjen att få skicka honom hans
officersfullmakt med ekipering, innan de
lämnade Rysslands hufvudstad. Där skil-
des de åt. De andra reste genaste vä-
gen hem genom Finland, men Silfver-
stolpe ville fara till Liffland, där han
hade släktingar.

På vägen låg han en natt, på sista
station före Reval, i samma rum som
en rysk officer. Om morgonen, då Silf-
verstolpe vaknade, var officeren redan
borta och äfven Silfverstolpes plånbok,
som innehöll hans respengar och legat i
hans surtoutficka på stolen bredvid hans
säng. Lyckligtvis hade han ännu ett par
riksdaler i en annan ficka, och tröstade
sig med hoppet att i Reval råka sin tant,
fru Derfeldt, och genom hennes man
kunna få låna pengar till hemresan. Då
han framkom till Reval funnos Derfeldts
ej där, utan bodde på landet längre där-
ifrån än han förmodat. Hvad var nu
att göra? På värdshuset, där han tagit
in, frågade han hvem som ansågs vara
den ansenligaste och hederligaste köp-
mannen i den stora handelsstaden och
om han hade någon handel på Sverige.
Man nämnde en, som allmänt berömdes
för klokhet och redlighet. Silfverstolpe
lät visa sig vägen till honom och an-
höll om ett enskildt samtal. Berättade
så i korthet sina öden. Pass hade han
icke heller, det hade följt med plånbo-
ken; han bad nu blott att på något af
de fartyg, som möjligen skulle öfver fara
Östersjön, få göra resan till Sverige och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free