Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Västkustens målare. Karl Nordström och Carl Wilhelmson. Af Gustaf Ullman. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57O
GUSTAF ULLMAN.
liteterna själfva och för folk och land i
dess helhet är af stort, äkta värde. —
Sitt eget blod förvandlar ingen, det läng-
tar till sin källa, till hemjorden. På
egen botten väntar den käraste uppgiften,
sättet att lösa den må läras hvar och
hur som helst. Som slutmål hägrar all-
tid att få tala modersmålet för dem som
bäst förstå det–––-eller böra förstå det.
Tryter förståelsen till en början, kanske
ibland länge nog, så visar det bäst, hur
kräfvande, nödvändig den dyrbara upp-
giften är.
Mellersta och nordliga Sverige äger
redan en skara hängifna dyrkare inom
vår målarvärld, och den entonighet, som
tidvis tyngt deras alstring — såsom de
senare årens frodiga bildföljd från Da-
larna — torde väl vara öfvergående.
Möjligheten till upptäckter är aldrig ute-
sluten, så länge det personliga häfdar
sin frihet och tror sig själf, ej andra. —
Äfven Skåne, det bördiga och ljusa slätt-
landet, har fått sina konstalstrande söners
kärlek, som det i så hög grad förtjänar.
Ett växande lag af starkt och själfstän-
digt begåfvade målare odla där sin hem-
bygds rika skatt af fint skiftande motiv.
För skildrandet af vår västra kust,
den sträcka af svenskt land, som står i
kamp med själfva stora, fria hafvet, äro
de ofvan förenade namnen af enastående
betydelse. Denna strandvärlds lif är
fångadt och tolkadt i dessa båda måla-
res produktion, som till största, mest
belysande delen är framsprungen ur Bo-
husläns karga jord och bär prägeln däraf.
Detta är, jämte gemensam program-
uppfattning och kamratskap i konstnärs-
förbundet, det som naturligt förenar Karl
Nordström och Carl Wilhelmson. — De
kunna alldeles icke sägas vara konkur-
renter, först och främst på grund af att
de hvar för sig utmärkas af sällsynt egen-
artad karaktär, samt därnäst emedan de
i område och läggning lyckligt utfylla
hvarandra.
Nordström, den äldre af dem, vårt
landskapsmåleris främste banbrytare, är
uteslutande jordens, eller rättare bergens,
och hafvets skildrare, Wilhelmson där-
emot mest och bäst figurmålare, interiör-
konstnär, hemmens och folklifvets vän
och tecknare.
Det har sagts, att Karl Nordström i
genombrottsåren var lyrikern bland de
unga målarna. Denna egenskap är fort-
farande hans mest osvikliga styrka, ty
den har sin grund i hans innersta väsen,
hans kynnes ungdomliga lifspatos. Tek-
niskt har han oförväget sökt det egen-
artade, det för honom särskildt gripande,
och nått fram till en allt mera storstilad
och medvetet karg enhetssträfvan. Be-
tecknande för denna hans väg är exem-
pelvis den drömlikt fagra, så oändligt
tonrika bilden »Det gula huset» i Göte-
borgs museum och hans senaste, mäk-
tigt hela, dekorativa dukar sådana som
»Bergsplatån i solnedgång» (hos direktör
E. Frisell), »I ödebergen» och flera. —
Men det är samme innerlige och mot
sitt bästa och egnaste trofaste färgdik-
tare som skapat dem. Blicken äger han
alltid lika klar, lika ärligt tjusad, blott
allt starkare i att fånga sina syner, allt
mera manligt fast.
Nordström är icke berättaren med
penseln, icke genremålare. I yttre me-
ning byggd på djärf iakttagelse, är hans
konst, som han själf, till sitt inre väsen
kärnlyrisk. Det som lockar honom till
alstring, jord och haf, klippbranter och
ensliga skär, fjärdar med enstaka fiske-
segel — det är ej blott på måfå tagna
och i brist på annat nyttjade arbets-
eggelser. Det är föremål ej blott för
hans ögas utan också för hans själs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
