Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Orsakerna till unionens upplösning. Af Pontus Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORSAKERNA TILL UNIONENS UPPLÖSNING.
5*7
bestyrkas, är tvärtom, att Sverige är ett
af världens mest demokratiska länder,
där alla platser stå öppna för alla — den
nu sittande ministären är bevis nog därpå
— och där den sociala omsättningen ned-
ifrån upp nått en utveckling, som icke
är större i något annat land (bortåt 50 %
af de högre läroverkens alumner komma
från de minste i samhället och af studen-
terna, de blifvande ämbetsmännen, vid
pass 2^%\
Att Norges ekonomiska förhållanden
i mångt och mycket äro olika Sveriges,
är obestridligt, men äfven det mindre än
hvad de utgifvits för. Särskildt har olik-
heten i tullsystem år från år minskats
och är nu ganska ringa.
Den enda verkligt stora skiljaktigheten
ligger hos folken själfva, uti deras karak-
tärer och lynnen. Denna olikhet är ej
lätt att i ord återgifva, men en hvar, som
lärt känna hvartdera folket, kan utan
vidare konstatera densamma. Svensken
har ett gladt och tillgängligt lynne; norr-
mannen är mera sluten. Den förre är
kosmopolit till hela sin åskådning och
därför snarare underskattande än öfver-
skattande sig själf, den senare är exklu-
sivt nationell och utmärker sig därför
genom en utomordentlig själfkänsla och
själf öfverskattning.
Det är likväl oriktigt att tilldela dessa
olikheter någon aktiv roll uti det drama,
som utspelats på den skandinaviska halfön.
Ty då det ena folket icke på något sätt
ingrep i det andras lif, vållade dessa
olikheter inga konflikter. De endast för-
anledde, att de båda folken icke när-
made sig hvarandra utan gingo som
parallella linjer hvar sin väg.
Men om det sålunda icke kan med
fog sägas, att olikheterna såsom sådana
bidragit till brytningen, snarare tvärtom,
så är däremot visst, att det norska fol-
kets egenart härvid spelat en mycket
stor, somliga mena afgörande roll. Den
obändiga själf känsla med däraf följande
rätthafveri, som utmärker norrmännen
redan som individer och hos dem som
folk är det starkast framträdande draget,
måste lätt leda till missnöje med unionen.
Denna var dem påtvungen, och hur ringa
gemensamheten än var, pålade den dem
vissa band. Öfver båda dessa omstän-
digheter kunde lätt nämnda själfkänsla
råka i uppror, blott, den väcktes därpå.
Och sådan väckelse felades ej, såsom vi
nedan skola få se. Men en känsla af
denna art verkar hos ett naturfriskt och
föga kultiveradt folk som det norska med
elementär makt. För dess röst tystna
alla andra motiv — i detta fallet de stora
fördelar, som unionen bragte Norge, och
de faror, som en skilsmässa innebär —
och så följer det blindt dess maning.
Här är alltså en kraft, som positivt
medverkat till dramats utgång. Nämnda
folkpsykologiska moment är en af de
stora faktorer, som drifvit till unionens
upplösning. Därom kan intet tvifvel
råda. Men den är icke den första och
ursprungliga. Den har själf satts i rö-
relse af andra makter och är närmast
blott ett redskap i deras tjänst.
Det är icke på nu berörda områden
vi hafva att söka de omfattande kraf-
terna uti det stora drama, hvars slutakt
vi nyss bevittnat. De äro uteslutande
att finna uti statsrättsliga förhållanden —
unionens egen beskaffenhet och Norges
författning.
Uti föreningen själf, sådan den stif-
tades 1814 och sedan förblifvit, funnos
organiska fel, som otvifvelaktigt förr eller
senare skulle ha ledt till en brytning.
Detta har man aldrig förstått, huru myc-
ket man än insett och beklagat de brister,
som vidlådde unionen beträffande såväl
unionsbestämmelsernas oklarhet som för-
eningens ringa innehåll. Likväl fattades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
