Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Orsakerna till unionens upplösning. Af Pontus Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
PONTUS FAHLBECK.
har sålunda med stor fördel begagnat
sig af den nationella chauvinismen för
att vinna massorna på sin sida, i det att
den mot högern utspelat som en trumf
af stor verkan norsk själfständighet. Detta
underlättar dess seger i det inre och
tvingar högern att efter hand offra sin
unionsvänlighet. Häraf förklaras, att hö-
gern uti unionsfrågan städse följt vän-
stern blott på ett hästhufvuds längd, som
det träffande sagts, liksom att den till
sist i desperation blifvit mera unions-
fientlig än vänstern själf. Ty det märk-
liga har ju inträffat, att högerns män
och tidningar i senaste tid varit mera
norsk-norska än gamla vänsterkoryféer.
Men förklaringen till detta omslag ligger
uti det nu anförda. Sedan vänstern seg-
rat på alla punkter i författningen, såsom
högern tror tack vare dess ställning till
unionen, så kastar högern den sistnämnda
öfver bord för att därigenom hålla skutan
flytande på folkopinionens haf och åt sig
rädda åtminstone utsikten till platserna,
sedan de institutioner, den kämpat för,
konungamakten och konstitutionalismen,
ohjälpligen gått i kvaf.
Ser man på detta sätt tilldragelserna
i Norge i deras rätta sammanhang, så
förstår man dem. Det gåtfulla däri för-
svinner, och orsakskedjan ligger klar. Man
förstår då ock, huru det norska folket
kunnat suggereras till en sådan fiendskap
mot unionen, hvilken blott skänkt det-
samma fördelar, och huru dogmen om
Norges själfständighet kunnat bli en re-
ligiös tro, som nedtystat alla förnuftsskäl.
Partilidelsen har här som allestädes och
alltid, när den nått en sådan höjd, kom-
mit människorna att glömma de yttre
farorna för den inre striden. Partikam-
pen, i förening visserligen med det nor-
ska folkets lynne, bär alltså den närma-
ste skulden till hvad som skett. Men
bakom den lågo skilda författningstyper
och statsrättsliga motsatser som de egent-
ligen drifvande krafterna. Detta är norr-
männens ursäkt. De ha till nio tiondedelar
drifvits till unionsbrytning af skäl, som
varit för dem själfva mer eller mindre
fördolda. Men deras skuld inför samtid
och eftervärld blir ej mindre för det.
Liksom okunnighet om den borgerliga
lagen icke skyddar den, som bryter där-
emot, för straff, så låter icke heller den
världshistoriska Iag, som i nutiden kallar
folken till samling, sig ohämnadt krän-
kas, äfven om kränkningen varit oafsikt-
lig och skett af andra skäl. Norge kom-
mer helt visst att på mångfaldigt sätt
få erfara de olyckliga följderna af det
steg, som nu tagits. A svensk sida må-
ste vi djupt beklaga detsamma, men vi
kunde inför de orsaker, som vållat det,
icke vidtaga annan åtgärd än vi gjort —
att medgifva unionens upplösning och
blott tillse, att denna skedde utan kränk-
ning för oss och utan skada för framtida
grannsämja.
Huru denna framtid i öfrigt kommer
att gestalta sig, kunna vi ej förutse. Blott
så mycket är af det föregående klart,
att alla godtrogna förhoppningar om en
återuppståndelse af unionen på frivillig-
hetens väg eller om något slags »hjär-
tats union», som skulle bli starkare än
den på statsfördrag hvilande, äro idel
luft och villor. Det är blott okunnighet
om folks och staters väsen, som kan
föregyckla sådant. Den ansats till enande
af den skandinaviska halföns båda folk,
som öfvervägande på fredlig väg försökts,
har misslyckats. Ingen ny ansats skall
på samma väg ha bättre framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
