Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om modern spansk dramatik. Af Adolf Hillman. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MODERN SPANSK DRAMATIK.
605
VICTOR BALAGUER.
genuin spansk produktivitet på alla områden.
Så har han skrifvit sedekomedier, riddar-
dramer, problempjeser, vådeviller i oändlig-
het med stor uppfinningsrikhet och på
glänsande vers.
En af de bästa inom den katalanska
gruppen är Antonio Arnau, f. 1860, Bar-
celona-publikens gunstling, hvars komedier,
exempelvis Mujeres (1875), Media naranja
(1870) och Campanay villa (1863), äro lyc-
kade taflor af nutida seder och bruk och
alltjämt stå på repertoaren.
Ännu två på katalanskt språk skrifvande
dramaturger äro att nämna: Jose Feliu y
Codina, f. 1845, ocn Ängel GuimerÁ, f.
1847, hvilka den något öfverdrifna spanska
kritiken anser förtjänta af rangplatser i den
spanska dramatikens historia. Att den för-
res La Dolores och Miel de la Alearria
länge hållit sig uppe på repertoaren och
den senares Mar y delo, Rey y Monjo,
Tierra baja, Aqua que corre (1904) och
Andronica (1905) från opartiskt kritiskt håll
erhållit beröm, är allt hvad jag är i till-
fälle att säga. Ehuru katalaner äro de icke
endast regionaler, ty deras dramer spelas
lika mycket i Madrid som i Barcelona, och
Mar y cielo har blifvit öfversatt till kas-
tiljanska af ingen mindre än José Echegaray.
Till sist bör kanske icke lämnas ur
räkningen en icke lycklig men symptomatisk
företeelse, som på spanska kallas gener o
chico. Genren har gamla anor i Spanien,
ända tillbaka till trettonde århundradet, och
har icke få mästerverk från äldre tider ätt
framvisa, men nittonde århundradets genero
JOSE FELIU Y CODINA.
chico står som konstprodukt icke högt.
Dessa en- och två-aktare, i allmänhet med
musik, skildra madrider- och andalusiska
seder och bruk ur det lägre folkets \\t{chule-
rid) och ha (af ekonomiska skäl?) dragit
till sig några författare af talang. Genren
är efemer och har redan framkallat en
reaktion från författare, som vilja återgå
till den gamla komedien, sainete, entremes
— till en realistisk skildring på ideal grund.
Yppersta exemplet härpå är bröderna Quin-
teros ofvannämnda Las Flor es, af utsökt
poetisk finhet och känsla.
De litterära centra i Spanien äro Ma-
drid och Barcelona, och kanske tar den se-
nare i vakenhet och pulserande lif försteget.
I afseende på teatern är emellertid en stor
skillnad märkbar. I Barcelona gå — isyn-
nerhet efter grundandet af Teatro libre 1893
— Ibsen, Björnson, Maeterlinck, Haupt-
mann jämnsides med rent katalanska alster;
i Madrid åter finner modern utländsk dra-
matik föga uppmuntran. Där har, vid sidan
af moderna spanjorer, Calderon, Löpe, Mo-
reto, Rueda en större publik, som af ut-
ländska dramatici föredrager Shakespere
i Benaventes och Sellés’ öfversättningar
framför moderna författare.
Om man blickar tillbaka på den spanska
litteraturens — särskilt den dramatiska —
utveckling, finner man, att dess högsta blomst-
ring just infaller vid tidpunkter för politisk
dekadens. Den calderonska perioden stod
högst, då Karl V:s och Filip II:s monarki
började luta till fall. Öch nutidens för-
luster alltifrån Peru och Mejico till Cuba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
