Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nietzsche och romantiken. Af C. D. Marcus - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH ROMANTIKEN.
6n
Visserligen säger Nietzsche, att det gre-
kiska är det måttfulla, men med måttfull-
heten menar han egentligen blott tyglandet
af lidelsen, där det dionysiska rider sin vilda
jakt, och det är geniets fria drift som är
det stora hos Hellas för Nietzsche och ro-
mantiken. Men den klara och soliga in-
tellektuella ande, som sväfvade öfver Hel-
las och gaf fantasiens gestalter en sådan
oupphinneligt skön och ädel form, utan hvil-
ken vi ej kunna tänka oss Hellas, den var
främmande för romantikerna själfva, och
därför sågo de den ej heller hos grekerna.
Ja, Nietzsche har förrådt sig ända där-
hän att han sagt:
»Det grekiska är den första stora för-
eningen och syntesen af allt österländskt.»
Och Nietzsches både mest fantastiska
och plastiska gestalt det är Zarathustra.
Nietzsche älskade hos grekerna sitt eget
svärmeri för dem, »Nietzsche som hetast
städse sökte det främmande och djupast
städse blott fann sig själf, den mest äkta
bland romantikerna».
Men Nietzsches enhet får man i hans
förhållande till antiken genom att ställa
hans tre s. k. perioder — som man kan ka-
rakterisera som auktoritetstiden, frigörandet
från auktoriteten, och den egentliga original-
perioden — i förbindelse med olika riktnin-
gar inom antikens kultur. Om hans ung-
domsperiod står i försokratikernas tecken,
så får han sedan ett ögonblick af ett slags
nykterhet, då han vände sig till sofisterna,
hvilkas retorik och skeptisism han älskar,
vidare till de cyniska och cyrenaiska skolorna,
hvilka lefva upp i de stoiska och epikure-
iska, och från alla dessa filosofer tager
han hvad han tror sig finna hos dem och
kombinerar deras skämt och allvar på äkta
romantiskt vis. Sedan står hans håg till
den väldiga staden Rom och till Senecas
förhärligande af den vise, sorn nästan är
Nietzsches öfvermänniska, som hos honom
förenar sig med den mäktige, orientaliske,
mot himmeln sträfvande nyplatonikern. Han
har genomlefvat den grekiska filosofiens tre
perioder utom den andra periodens mest
klassiska och hellenska filosofi.
Och så kom slutet — vansinnet. Strax
förut skrämmer han sin vän Erwin Rohde
med det budskapet, att han, Nietzsche, är
Dionysos! Men det behöfver inte vara
vansinne, det kan ha varit det största ögon-
blicket i hans lif. Ty Dionysos det är den
enda meningen, det är sammanhanget i
detta underbara lif. Högre kunde han inte
nå. Han talade alltid i roller, först med
Schopenhauers och Wagners masker, sedan
blef han Zarathustra och slutligen Diony-
sos, men det var hans eget väsen, det var
hans egen Gud, och därför var tragedien
Nietzsche slut.
Och denne Dionysos är en stor gud,
och det finnes ett sammanhang mellan kul-
ten af honom och en annan mäktigare
religionsform, ett värdigt tema för den
som är religionsfilosof och diktare tillika.
»När Kristusbarnet än och Dionysos lågo
som späda tvillingsbröder på sin faders knän
och från hans bärstol hisnande i djupet sågo,
där mörka rymders alla världar skredo hän,
då hejdade en gång likt tvekande om vägen
de fyra bäraränglarna förskräckta stegen.»
Och dock — nog skulle jag hellre sett
ett annat slut på Nietzsches drama än van-
sinnets oigenomträngliga ridå. Det är ändå
att dö i tredje akten. Det är ju ständigt
ett väldigt plus af lifskraft hos Nietzsche,
som aldrig fick utlopp, därför att i samma
stund som han diktat om sitt inres flam-
mor i ordets dånande och smältande klang
famnar hans blick redan en ny horisont.
Han kunde aldrig säga sitt sista ord. Där-
för skulle jag velat se Nietzsche med svär-
det vid sidan tåga ut i kriget och som en
ny och väldigare Byron kasta sig in mot
de stridande lederna och dö som en hjälte
sedan han lefvat som en hjälte!
Ty — säger slutligen Joel — det var
hjälten, heros, den stora personligheten,
han älskade i antiken, och mer än filoso-
fien betydde för honom filosofen. Den
stora människan var hans och romantikens
subjekt och objekt, och därför fattade de ej
grekernas största dåd, att de funno vägen
mellan subjekt och objekt, från romantik
till klassicitet.
Men Nietzsche har visat, att romantiken
var antikens vagga, Nietzsche har visat, att
romantiken är något outrotligt och evigt i vår
själ, och det förklarar ju vårt eget folks väsen,
vi, de stora skogarnas och de stora dröm-
marnas folk, sångens och melodiens släkte.
Men den stora frågan nu och i alla
tider blir : Skola vi segla vidare till Lyck-
salighetens ö eller vända stafven mot Itha-
kas hvita och fjärran strand?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
