Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Gabriel Richert. Af Lydia Wahlström. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN GABRIEL RICHERT.
619
på att utrymme kunnat finnas för något
annat. Och dock var Richert icke endast
en af sin tids mest framstående jurister,
om han också aldrig var medlem af någon
högre domstol; han blef också en af de
mest betydande cheferna för den liberala
oppositionen, och detta utan att någonsin
vara riksdagsman! Det var erfarenheterna
från lefnadskallet som tidigt ledde honom
till en liberal åskådning. Uppfattningen
af domaren såsom ett slags folktribun, så-
som allmogens ombud gent emot regering
och byråkratism låg utan tvifvel i blodet
hos många af de män, hvilkas barndom
eller ungdom infaller under franska revolu-
tionen. Så var exempelvis fallet med Hans
Järta, som trots sin konservativa utveckling
lifvet igenom förblef denna uppfattning tro-
gen och alltid berömde sig af att ha varit en
»bondpatron». Sådana behöfdes nog, till
motvikt mot Gustaf IV Adolfs genom en-
väldet depraverade ämbetsmannakår, som
företer så många ryska drag af feg servi-
lism uppåt och brutalt godtycke nedåt och
som därför bär skulden för så mycket, som
man eljest plägat skylla på den stackars
kungen. Den unge Richert fick erfarenhet
af detta elände, då han under sin tidigare
domaretid upprepade gånger sökte skydda
västgötaallmogen mot landshöfdingeämbe-
tets drakoniska stadganden angående oloflig
skogsåverkan. Vederbörande, d. v. s. i
detta fall kommerskollegium, funno honom
snart »jakobinsk» — dåtidens uttryck för
samhällsvådlighet, numera ersatt af det ofta
lika omotiveradt använda »skällsordet» »so-
cialistisk». Richert ådömdes, dock först
efter fulla sex års förlopp, rättegångskost-
nader och böter för missfirmligt skrifsätt,
såsom händt Hans Järta några år förut.
Saken drogs ut på tiden och var icke ut-
agerad förrän 1813. Han hade då för sitt
frimodiga uppträdande också hunnit ådraga
sig den som landshöfding i Skaraborgs län
mycket despotiske Georg Adlersparres onåd.
Och trots allt detta blef Richert dock kort
efter sedan sista utslaget fallit utnämnd till
häradshöfding, och icke långt därefter erhöll
han, såsom hans biografsäger, »det största
förtroendeuppdrag, som då gärna kunde
komma en ung svensk jurist till del: att
deltaga i utarbetandet af det förslag till nu-
svensk lag, som ständerna 1810 begärt».
Därmed är Richerts egentliga lifsgärning
påbegynt, den som skulle gifva honom
anseende som sin tids förnämste och mest
frisinnade jurist.
1734 års lag, egentligen endast en
kodifikation af gällande rättssedvänjor,
hade redan vid sin framkomst gifvit anled-
ning till protester på grund af särskildt
strafflagens utomordentliga hårdhet, som
kanske mest berodde på den gängse före-
ställningen att för stor mildhet skulle ned-
kalla Guds hämnd öfver nationen. Gustaf
III hade visserligen, starkt påverkad af
upplysningens humanitet, lyckats få bort
de mest upprörande bestämmelserna, så att
t. ex. dödsstraff borttagits för utspridande af
falska rykten, som röra rikets säkerhet,
för tvegifte samt för kyrkstöld och för tredje
och fjärde resan stöld. Den gamla lag-
kommissionen, som fortfarit att arbeta äfven
efter 1734, upplöstes visserligen 1808, men
på förslag af revolutionsriksdagen 1809 till-
sattes en ny lagkommission 1810, och det
var i denna som Richert nu tog inträde.
I en afhandling om strafflagarna, hvilken
han förut författat som prof för befattningen,
framställer han de principer i hithörande
frågor, dem han sedan i hufvudsak hela
lifvet igenom höll fast vid. Här ansluter
han sig sålunda till teorierna om straffets
ändamål att dels afskräcka från brottets
begående, dels moraliskt förbättra brotts-
lingen, han rekommenderar latitudinarsys-
temet, d. v. s. friheten för domaren att
inom vissa gränser afmäta straffet efter
förekommande omständigheter, han fördömer
spöstraff, vatten- och brödstraff samt gemen-
samhetsfängelser af den då ännu vanliga
sorten och vill ersätta dessa med korrek-
tion sanstalter, där fångarna aldrig annat än
då gemensamt arbete så fordrar få inlåta
sig i samtal med hvarandra.
Hvad civillagen beträffar, fanns äfven
här godt tillfälle för Richert att ådagalägga
liberalism, t. ex. i krafvet på domstolsför-
handlingarnas offentlighet, på kvinnans myn-
dighet och lika arfsrätt samt afskaffandet
af skrådomstolar, akademisk jurisdiktion,
bergsrätter och dylikt. En af dessa frågor
inledde honom i strid med Geijer. 1817
hade tillsatts en kommitté för granskning
af de akademiska konstitutionerna. På-
budet om granskning oroade emellertid
de akademiska fäderna, som tyckte, att man
ej borde »vidröra Axel Oxenstjernas och
Johan Skyttes verk, innan man hade till-
gång på män som de», och akademiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
