Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Gabriel Richert. Af Lydia Wahlström. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö2O
LYDIA WAHLSTRÖM.
konservatism fick stöd af prästeståndet,
som vid den pågående riksdagen förklarade,
att de akademiska konstitutionerna hörde
till dess ståndsprivilegier! Med den förmåga
att måla spöket på väggen, hvilken ännu
plägar känneteckna vederbörande i deras
fruktlösa kamp mot en ond tid, förklarades
det i ett memorial inom det högvördiga
ståndet, att om den akademiska jurisdik-
tionen toges bort, skulle »våra ynglingar
med smärta flykta från ett land, där sång-
gudinnornas yrken kunde handteras som
en borgerlig politisak».
Kungl. Maj:t, som tydligen icke behjär-
tade den våda, som här skildrats, insatte
fastmer till ledamot i kommittén den libe-
rale Richert, och det blef nu han som
dikterade det hvassa betänkandet, där den
akademiska jurisdiktionen i tvistemål och
brottmål förklarades vara en medeltida in-
rättning, som i sammanhang med upphäf-
vandet af andra privilegierade domstolar
borde från akademien skiljas. Nu var det
Uppsala universitets tur att svara, och det
skedde medelst ett vidlyftigt betänkande
af år 1821, hopkokadt af Geijer, filosofen
Biberg och akademiräntmästaren Themptan-
der. Den filosofiska tonen i detta aktstycke
kan bäst bedömas af dess påstående, att om
akademien beröfvades obetydliga polismål
— t. ex. frågan om svinkreaturens utsläp-
pande på gatorna — skulle detta »förstöra
den inre harmoni, förutan hvilken all
yttre symmetri blefve antingen omöjlig eller
blott skenbar».
Det var härpå Richert 1822 svarade
med sin berömda skrift »Ett och annat
om korporationer», i hvilken man öfverallt
möter den merendels själflärde juristens
motvilja mot akademiskt öfversitteri. »Stun-
dom har det sett ut som om den akade-
miska friheten hade bestått i att piska
gesäller och lärpojkar», utbrister han, »men
— det har gått med näfrätten här som på
andra ställen, den är föråldrad.»
Innehållet skulle för öfrigt bäst kunna
sammanfattas i de ord, där Richert för-
klarar, att döda former nödvändigt skola
falla, endast och allenast därför, att de äro
döda. »De kunna falla med brak men
också utan det. En lätt pust från den
ande, som kallas tidens ande, öfver hvilken
konsistorium så menlöst skämtar, skall sä-
kert blifva tillräcklig att taga dem bort
af deras rum — så bort, att eftervärl-
den knappt skall märka, hvar de hafva
varit.»
Det behöfver knappast tilläggas, att spå-
domen uppfylldes: 1852 afskaffades i huf-
vudsak den akademiska jurisdiktionen, och
under medlet af 1800-talet har den ena
specialdomstolen efter den andra blifvit
upphäfd.
Detta var emellertid endast ett af de
många fall, därvid Richert under sin långa
lefnad fick tillfälle att grundligt lära sig
tålamod. Ny civillag ha vi ju ännu icke
erhållit, och den nya strafllagens antagande
fick Richert nätt och jämt upplefva. Stort
tålamod har det också sannerligen fordrats
af hans biograf för att i detalj genomgå
den bedröfliga historien om hur lagförslaget
från riksdag till riksdag ända fram till 60-
talet släpas genom kommittéer, utskott och
ständer — nio hvarf gatlopp mellan 300
man, som Richert sade — för att öfverallt
mötas af de obotfärdigas förhinder. Det
häcklas af Uppsala- och Lundajurister för
bristande historiskt sinne och bristande pie-
tet för klassiskt lagspråk, men också för
öfverdrifven humanitet, t. ex. när det gällde
kroppsstraff, och till och med för hvad
våra tider kallat »handskemoral», när näm-
ligen lagberedningen föreslagit lika straff för
mannens som för hustruns äktenskapsbrott.
När andra oppositionsmedel tryta, begär
man partiella reformer i st. f. ett fullstän-
digt lagförslag — för att sedan, när de
partiella reformerna föreslås, framhålla, att
de böra genomföras endast i sammanhang
med det stora hela. Redan 1823 hade
Kungl. Maj:t lofvat, att förslaget till civillag
skulle föreläggas följande riksdag, men den
nye justitiestatsministern, Matthias Rosen-
blad, typen för en sakkunnig men trång-
sint byråkrat, lyckades under hela sin mi-
nistertid (1829—40) och ett stycke till för-
hala saken. Icke ens liberalismen hos Oskar
I, som hade studerat juridik under Richerts
ledning, mäktade föra saken afsevärdt fram.
1851, då det hela var färdigt, hade också
kungens reformifver slappnat, och lagfrågan
lämnades att drunkna bland frågor af annat
slag, kommunikationer, husbehofsbränning
m. m.
En del partiella reformer hade visserli-
gen under denna långa tid blifvit ge-
nomförda, bland hvilka särskildt må näm-
nas kvinnans myndighet och lika arfsrätt,
eftersom den »richertska» lagkommittéens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
