Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Gabriel Richert. Af Lydia Wahlström. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN GABRIEL RICHERT.
621
framsynthet bäst kan bedömas af de öden,
som dessa reformförslag fingo genomgå.
Det var 1826 som förslaget härtill hade
utgifvits, men sedan högsta domstolen och
hofrätterna lyckats kväfva dessa samhälls-
vådliga nyheter med utbrott af all den ly-
riska poesi, hvaraf domstolar tills dato
visat sig mäktiga, fick man vänta på den
lika arfsrätten i aderton och på ogift kvin-
nas myndighet i mer än trettio år. Arfs-
rättsreformen var i själfva verket, som War-
burg säger, »den första stora, reella segern
för lagkommitténs idéer» och ansågs ha
genomdrifvits genom Richerts personliga
påverkan på Oskar I. Längre fram segrade
äfven andra af dessa idéer, t. ex. genom
afskaffandet af sådana barbariska straff som
spöslitning och schavottering och genom för-
ordningar om straff för fylleri och djurplågeri.
Andra af Richerts tankar däremot stå ännu
såsom ouppfyllda önskemål på det liberala
programmet, så icke minst hans förslag till
upprättande af en verklig jury i brottmål
genom att gifva hvarje nämndeman lika
röst med domaren i fråga om den ankla-
des friande eller fällande. Ett annat af
dessa redan af Richert framställda önskemål
är afskaffandet af en mängd jäfsanledningar.
Slutomdömet blir, att Richert på det
hela kan sägas vara förnämste upphofsman
till vår moderna svenska lagstiftning. Då
lagutskottet 1863 blifvit färdigt med straff-
lagens behandling, gaf det också ett erkän-
nande häråt genom att sända den gamle,
snart döende föregångsmannen sin hyllning.
Men Richert var icke endast jurist, han
var också politiker och har såsom sådan
t. o. m. fått en plats i våra skolböcker,
nämligen såsom den ene upphofsmannen
till vårt första moderna förslag till repre-
sentationsreform, det s. k. Richert-Anckar-
svärdska förslaget, som — icke alldeles af en
tillfällighet — blef årsbarn med julirevolutio-
nen och sålunda tillika med Aftonbladets
grundande betecknar, att medelklassliberalis-
men fullt slagit rot i Sverige. Vissa punkter
i det — för öfrigt af Richert ensam slutredi-
gerade — förslaget, nämligen ministerialsty-
relsen och riksdagens sammanträdande hvart
tredje år, genomdrefvos icke så långt efteråt.
Men svenska riksdagens organisation tar
sig nu helt annorlunda ut än i det af Richert
och Anckarsvärd föreslagna systemet, enligt
hvilket representationen skulle verka på två
afdelningar men den mindre af dessa, »Pröf-
ningsnämnden», vara vald af den större,
»Stora nämnden», inom eller utom denna,
hvilket sistnämnda villkor innebar en afvi-
kelse från det för öfrigt norska mönstret.
Valrätten blef icke obetydligt utsträckt och
klassvalen upphäfda.
Förslaget väckte stor uppmärksamhet,
ehuru motpartiets tidningar sökte förringa
dess betydelse, kallande det hela »en van-
lig bokhandelsspekulation» eller »ett hvitt
kritstreck på en hvit tafla». Ett faktum
var dock, att i de flesta senare tillkomna
representationsförslag ståndsprincipen äfven-
ledes var uppgifven; det Richert-Anckar-
svärdska förslaget hade visat väg för de
efterföljande.
Äfven i egna-hemsfrågan, som redan vid
denna tid var aktuell, nämligen i form af
frågan om rätten till hemmansklyfning, har
Richert både i pressen och såsom medlem
af en länskommitté för Västergötland upp-
trädt på den liberala sidan. Det må här vara
nog att erinra om att Richerts princip fullt
ut genomfördes 1881 genom hemmansklyf-
ningens frigifvande.
Ovillkorligen måste det förvåna, att en så
bemärkt person som Richert, med undan-
tag för de tider han tjänstgjorde i lagbered-
ningen, kom att stanna vid en anspråklös
domarsyssla i landsorten. Det var åtmin-
stone icke hans vänners fel, om så blef fallet,
ty sällan har väl någon varit föreslagen till
så många betydande platser som han,
utan att vilja antaga någon. Snart sagdt
alla titlar, som börja på »justitie», lågo för
hans fötter: så hade han kunnat bli justi-
tieombudsman, var sedan ett par gånger
ifrågasatt till justitieråd och likaså ett par
gånger — 1840 och 44 — till justitiemi-
nister, 1840 också till justitieborgmästare i
Göteborg och 1841 till juris professor i
Lund. Hvad beträffar ministerposterna, kan
det enständiga nekandet nog delvis förkla-
ras med att antagandet skulle ha medfört
en viss nödvändighet att deltaga i riksda-
gens förhandlingar, till hvilka åter Richert
såsom ofrälse ämbetsman icke skulle kun-
nat få tillträde utan att låta adla sig, något
som säkerligen icke litet skulle ha svurit
mot hans demokratiska principer. Hans
egen fruktan att med sitt radikala namn
verka skrämmande har nog också spelat
in, men troligen kan det mesta af Richerts
omedgörlighet härvidlag tillskrifvas samma
skäl som hos hans konservativa pendant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
