Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
JOHN KRUSE.
af reumatiskt ursprung» blefvo för ho-
nom en följd af den »vattensjuka rum-
håla vid Klara sjö», där han och Palm
residerade. Äfven Palm fick sina ögon
sjuka, men han var en mera robust na-
tur och uppnådde utan svårighet den
ståtliga åldern af 80 år. Wickenbergs
redan i barndomen bräckliga hälsa blef
däremot under elevtiden i Stockholm all-
varligt undergräfd.
Genom en insamling, som Konstför-
eningens styrelse 1836 satte i gång, be-
reddes åt Wickenberg tillfälle att s. å. resa
till badorten Töplitz i Böhmen för att sköta
sina ögon, som nu blefvo bättre. Men
under de 10 år han ännu lefde och hvar-
under han icke återsåg fäderneslandet,
under denna sitt lifs blomstringstid, då
han först under ett års tid i Berlin sma-
kade framgångens berusning och sedan
i Ludvig Filips Paris, främst genom sina
vinterlandskap, blef en verklig ryktbar-
het, som fick guldmedaljer och heders-
legion, hade han ständigt och jämt att
mellan intervaller af relativ munterhet och
välmåga kämpa med svår sjuklighet. Det
gamla ögonlidandet bröt tidt och ofta upp,
spelande honom, som han säger, »förban-
nade spratt» och »förgiftande all glädje
för honom». I själfva verket kunde det
tvinga honom till overksamhet flere må-
nader i sträck. Och slutligen på hösten
1843 efter en kall och regnig sommar
bryter den bröstsjukdom ut, mot hvil-
ken målaren kämpar en förtviflad kamp
under tre hela år, förgäfves sökande bot
under långvariga vistelser i Nizza och
Pyreneerna, till dess en blodstÖrtning,
som träffar honom i Pau på morgonen
den 19 december 1846, gör slut på hans
lif. Han var då blott något öfver 34
år gammal. Ett kort lif, men rikt på
ära! Hans framgång som artist var en af
de snabbaste och mest lysande, som någon
svensk vunnit i »konstens hufvudstad».
Wickenbergs gode vän och förste
biograf, författaren C. A. Adlersparre
(»Albano») uppger en hjärtesorg såsom
väsentligt bidragande till konstnärens död.
»Katastrofen påskyndades», säger han,
»af flera orsaker, men förnämligast af ett
alltför ihärdigt arbete, stor oförsiktighet
och en tillstötande händelse, som i och
för sig själf var nog att krossa ett så
vekt och varmt hjärta som hans.» An-
gående denna händelse berättar han på
följande vis:
Den atelier (Rue de la Bienfaisance n:o 5)
som nyss omnämdes, tillhörde en i samma hus
boende spansk familj, som hade flyttat till Pa-
ris. I detta vördnadsvärda och gästfria hus
blef Wickenberg snart en daglig gäst. Om denna
bekantskap gör han i ett bref till mig följande
bekännelse: »Sedan du reste från Paris har jag
gjort inträde inom flera fransyska familjer, har haft
tillfälle lära känna så väl fransyska kvinnans som
mannens karaktär — skratt, hopp och dans,
tal om politiken och ytliga reflexioner är allt
hvad man får i utbyte mot uppriktighet och
poesi. Poesi och fransyska är som att blanda
mjölk och mineralvatten. Jag bör ej glömma
det väsentligaste och som rör mig långt närma-
re, än hvad man säger ondt eller godt om mina
taflor, att jag hos mitt värdfolk (en spansk fa-
milj) funnit föräldrar och ett nytt hem och
där mitt hjärta blifvit förtrolladt af oskuldens
och skönhetens sirensånger. Jag behöfver ej
säga mer och har ändå sagt allt. Jo, jag vill
tillägga att jag är så lycklig att jag omöjligt kan
tro detta tillstånd af salighet blir långvarigt.»
Aningen slog in — drömmen, den ljusa
och rosenfärgade, skulle snart förbytas i hemsk
verklighet.
En dag då han skulle besöka sitt värdfolk^
som hade utflyttat på ett några mil från staden
beläget landtställe, en dag, då han kanske hop-
pades få sin högsta lycka afgjord, emottog*
han ett bref från sin värd med den underrät-
telsen att kvällen förut dess enda barn — en
17-årig dotter — hastigt aflidit. Då brast den
finaste strängen på konstnärens själ-stränga-
spel, och från den stunden var det med Wic-
kenberg förbi.
Han återvände till sina penslar, men han-
den hade förlorat kraften att föra dem. Visser-
ligen framkallade han ännu en och annan bild,
som väckte förtjusning, men han arbetade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
