Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
JOHN KRUSE.
glad och belåten med sin värld, om han
också måste klaga öfver den ögonsjuk-
dom, som envist förföljde honom. Han
skrifver den 16 februari till fadren:
»Jag mår nu rätt bra och arbetar
som vanligt samt sköter min hälsa som
för öfrigt vore präktig, om ej årligen
hadde den fördömda ögonsjukdomen,
som alltid röfvar bort för mig några må-
nader af året, men med mitt naturligen
glada lynne gör att jag tager saken kallt,
fastän det är ledsamt så länge det står
på, fastän jag hoppas att tiden skall
medföra någon förändring i kroppsCon-
stitutionen och på så sätt aflägsna ett
ondt som man ej kan hjelpa med att
vara ledsen och bedröfvad, ty det är
en sanning att hvarje människa har sitt
lilla onda här i wärlden och hvar och
en på sitt sätt.»
Detta år, berättar han för fadren
den 3 augusti, gjorde han på sommaren
i sällskap med flera landsmän en liten
utflykt till London, hvilken var »ganska
rolig och i hög grad intressant». Lon-
dons »storhet och magnificence» impo-
nerade på honom så, att han fann det-
samma i många hänseenden vara »den
yppersta stad i världen, men med allt
detta», tillägger han, »är Paris dock trefli-
gare och det var med en särdeles ange-
näm känsla, då jag återkom till Frankrike,
som jag kände mig andas franska luften
— ty Frankrike är dock det bästa land
på jorden, det frambringar ju allt som
är godt för att göra lifvet angenämt,
såväl naturen som människorna, och då
man härtill lägger att klimatet är tempere-
radt och vanligen godt, så vet jag sannerli-
gen ej, hvarest man är bättre, Italien och
Spanien äro för varma, Tyskland och
Norden för kalla, men Frankrike emellan
båda, Norden och Södern, är det land,
där människan är bäst lottad af naturen.»
I detta bref klagar emellertid Wic-
kenberg öfver att det icke var någon
riktig sommar det året: det regnade
mycket och ville ej gärna bli varmt.
»Det är ledsamt,» tillägger han, »ty jag
håller af värme och mår då allra bäst.»
Det var denna sommar det bröstlidande
började, som efter tre år skulle lägga
Wickenberg i grafven. Den 26 oktober
d. å. måste han, som man ser af ett
bref dagen förut till fadern, afresa till
Nizza, där han stannade nästan ett helt
år. De följande åren sökte han bot
i Pau och badorten Eaux Bonnes i
Pyrenéerna. Men allt förgäfves. Den
sista perioden i Wickenbergs lif var obe-
vekligen inledd.
När man af Wickenbergs bref till
sin far och sina kamrater under dessa
de tre sista åren af hans lif ser, med
hvilken styrka han bär den tunga bör-
dan af sin allt allvarligare angripna hälsa,
hur han kan skämta och le och söka
hålla modet uppe hos de hemmavarande,
hvilkas enda stöd han är, fadren och
de stackars systrarna i Malmö, för hvilka
han nästan aldrig af sig själf talar om
eller beklagar sig öfver sin sjukdom,
omnämnande den blott i så korta och
lugnande ordalag som möjligt, vanligen
blott då, när resande skrämt upp dem
därhemma med oroande underrättelser,
förstår man att Wickenberg äfven un-
der de föregående åren, då han före-
fallit så lycklig och glad, och då hans
ungdom och »naturligen glada» lynne
säkerligen också gjort sitt till, kan ha
slutit sin hjärtesorg inom sig, så att den
varit fördold för omgifningen, fastän vän-
nen Albano, med hvilken han säger sig
ha »svurit fosterbrödralag», fått förtroen-
det därom i en stund, då den ensamme
målaren veknat för en sympati af sär-
skildt innerligt slag. Till Adlersparre
hade han redan i början af deras bekant-
skap i ett bref den 2 mars 1838 yttrat
sig pä ett sätt som visar, hur innerlig
den vänskap var, som förenade dem:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
