Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Betty Nansens gästspel på Svenska teatern. Af Carl G. Laurin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
CARL G. LAURIN.
Key talar, något af hennes naturgrund allt
för mycket undanskjutits af all denna kul-
tur? Liksom den skickligaste af våra må-
lare blir ledsen, när han i den utländska pres-
sen figurerar som elever och habile, liksom
vissa af våra författare vilja vara både mar-
tyrer och triumfatorer på en gång, så öns-
kar kanske den förtjusande danska skåde-
spelerskan, att hon hade en fru Dybwads
naturgrund och dessutom naturligtvis hade
kvar hela sin förfinade kultur.
Betty Müller föddes den 19 mars 1873
i Köpenhamm. Både fader och moder till-
hörde teatern. År 1893 debuterade hon,
och några år senare gifte hon sig med en
af direktörerna i det stora Gyldendalske Nor-
diske forlag, den begåfvade författaren Peter
Nansen, och tog ungefär vid samma tid enga-
gemang vid Det Konglige Theater. En ännu
mera lysande period var dock den tid, då hon
med utomordentligt bifall spelade Edvard
Brandes’ och Björnstjerne Björnsons pjeser
på Dagmarteatern, från hvilken hon gjorde
en dramatisk sortie för att öfvergå till Folk-
teatern. Det var här hon firade sin stora
triumf som Agnete. Trots att hon var
både förnämsta skådespelerska och direktris,
lämnade hon denna teater utan att binda
sig vid någon annan. De, som häraf i
första rummet haft gagn, äro vi stockhol-
mare. Då fru Nansen kom hit till Stock-
holm, stod hon i fulla glansen af sitt konst-
närskap. Hon lockades måhända till vår
stad af den stora framgång hennes lands-
män på det Konglige hade sommaren 1904,
och hon mottogs, som det höfdes den
mänskligt att döma älskvärdaste personen
i kungariket Danmark. Stockholm har och
får man hoppas kommer att få behålla den
förtjänsten att ej se ett fel i främlingskapet.
Vår gästfrihet i vanlig mening ha vi ge-
mensam med barbarfolken — det är ej
denna det här är fråga om, ehuru man
kan bestå sig den chauvinismen att ej be-
trakta den som ett direkt fel —, nej det gäl-
ler den instinktiva sympatien för och bristen
på afund mot den främmande. Under ti-
der, då vi voro betydligt ömtåligare än
vanligt för västliga råheter och sydlig
» Grinagtighed », under en tid, då en, man
hoppas kortvarig, antiskandinavism stack
upp hufvudet, hade fru Nansen sitt gäst-
spel och fäste oss med ett nytt band af
beundran till den starka och sympatiska
danska kulturen. Tyvärr spelade hon en-
dast en dansk pjes och denna af Walter
Christmas. Det engelska namnet och pje-
sen själf för tanken på anglosaxisk drama-
tik, men dock mera på den viktorianska
perioden än på storhetstiden under Elisa-
bet. Hvad Agnete beträffar så må Amalie
Skräm aldrig så mycket låta mejsla in
»dansk Forfatterinde» på sin grafsten, norsk
blir hon dock till fel och förtjänster. »Ja
detta är ju bara pjeserna, och hvad höra de
till saken?» säger måhända den utmärkta
skådespelerskan. Med det kan väl ej all-
deles förnekas, att t. o. m. skådespelsför-
fattarna — Holberg, E. Brandes, Ibsen — ha
sin lilla betydelse, och detta gör att man
af de fem styckena hellre sett ett och an-
nat ersatt med något bättre.
Gästspelet började med Sudermanns »Hem-
met», där Magda är en favoritroll för alla
divor, kanske därför att hon själf är »diva».
Jag hörde en gång en person karakterisera
divabegreppet med »en skådespelerska som
resolut knuffar undan alla andra med en
min af: här kommer jag!»
Af detta i och för sig något obehag-
liga gjorde fru Nansen det mest vinnande
som kan tänkas. Hennes auktoritet och
verkliga elegans, hennes kontinentala tvär-
säkerhet gjorde sig kanske blott alltför
förkrossande inför den mycket obetydliga
representanten för den faderliga myndigheten,
som Svenska teatern haft den oförsiktig-
heten att ställa emot henne. Särskildt rö-
rande var hennes vördnad för den äkta
känsla, som mötte henne hos den unge
prästen, hvilken i herr de Wahl hade en mycket
god tolk. Afsnoppandet af småstadsnåderna,
njutningsmänniskan som gladde sig åt fru-
kosten, den vänliga, medlidsamma öfver-
lägsenheten öfver systerns lilla fiskblodiga
kärlekslycka gjordes med stor konst. Och
det var märkvärdigt hvad det främmande
språket generade litet. Danskan talad af en
vacker kvinnas skolade röst har åtminstone
i mitt tycke en behaglig sensuell klang, som
gör att man hör språket med nöje. Pje-
sen är byggd så att man får se hufvudrol-
lens framställarinna i de mest olikartade
affekter och har i alla fall så mycket dra-
matisk spänning, att den ej alldeles kan
tagas en bagatelle ur litterär synpunkt.
Sudermann är visserligen ingen Ibsen, men
han är dock minst lika bra som våra sven-
ska dramatiker på det borgerliga skådespe-
lets område.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
