Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Betty Nansens gästspel på Svenska teatern. Af Carl G. Laurin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETTY NANSENS GÄSTSPEL PÅ SVENSKA TEATERN.
653
Fru Nansens andra roll var Cyprienne
i Sardous och de Nanjacs kvicka men nå-
got utspelade komedifars »Låtom oss skiljas».
Några subtila folkpsykologer upptäckte hos
henne mera af Strøget än af Reims, den
sig på champagne närande provinsstaden,
där händelsen tilldrager sig. Men utan att
vilja påstå mig återfinna några speciella
Reimsdrag hos den förtjusande madame des
Prunelles’ framställarinna så måste’ jag er-
känna, att man hittade allt som rimligen
kan begäras af en icke-fransyska af natio-
nell karakteristik, af stilfullhet och grace,
af häftiga och klädsamma öfvergångar från
dåligt humör till godt och tvärtom. Sär-
skildt sympatiskt gjordes det barnsliga dra-
get, som låg på botten hos den älskvärda
tokan, hvilken ännu så länge var åtminstone
halft oskyldig. Nu räddades hon åt dyg-
den genom en flaska champagne och i syn-
nerhet genom de ymniga regnskurar, som
gjorde hennes tilltänkte älskare ridicule.
Det sjufaldiga ve, som hela pressen ro-
pade öfver Walter Christmas’ »En lektion»,
föreföll mig väl strängt. Mången inhemsk
och t. o. m. utländsk pjes af mycket sämre
kaliber än denna har fått ett betydligt vän-
ligare mottagande, och stycket var dock i
och för sig ganska roande, men anloppet
mot detsamma berodde helt säkert pä, att
man ville draga mesta möjliga fördel af den
utmärkta gästen och önskade se henne i ett
mera litterärt stycke, som t. ex. Edv. Bran-
des’ »Under Loven», på hvilket man hade
gått och hoppats. Pjesen saknade alldeles
icke kvickhet, och det är helt säkert både
arbetsamt och kvistigt att skrifva ett så pass
underhållande skådespel. Första akten var
ganska lofvande med den högadlige faderns
utläggning af det viktiga elfte budet: du
skall icke låta dig ertappas. Någon sär-
skild öfverklassfilosofi vore dock orättvist
att söka i denna universellt mänskliga for-
mulering. Stycket handlar om den betänk-
liga situation, då ett kärleksförhållande bör-
jar uppstå mellan en aristokratisk dam och
hennes betjänt. En viss olustkänsla griper
lätt åskådaren vid ett sådant tillfälle. Man
känner samhällsformerna vackla och blir
litet sjösjuk. Kanske allt ej är bära för-
dom i de sociala grupperingarna? Man kom-
mer att tänka på Garborgs ord om dylika
förhållanden, om afgrunden emellan den,
»som bruger og den som läder sig bruge».
Trots allt blir Katarina II, om också ingen
oskuld, så dock liksom litet mera aktnings-
värd än en Potemkin, en Soltykov, en Or-
loff, och hvad de nu heta alla dessa poten-
tater, som närmade sig efter en nick och
aflägsnade sig efter en klatsch af det aller-
högsta ridspöet. Jag hörde en gång en fi-
losofiskt anlagd fransk matmor sammanfatta
sin åsikt om kokerskans kärleksäfventyr med
orden »ça sent toujours le graillon!», me-
nande att ett stekos alltid som ett moln
hvilade öfver kökets härskarinna äfven i de
mest högtidliga ögonblick. Det fordrades
också hela fru Nansens smidighet och auk-
toritet för att göra något vackert af det
ömtåliga känsloförhållandet med fröken Polly
och betjänten Sören, mellan »kvinnan af
börd och mannen af folket», som det skulle
hetat under de oskyldiga tiderna vid förra
århundradets midt, då det folkliga guld-
hjärtat i romaner och pjeser brukade hug-
nas med arf på 100,000 riksdaler banko,
hvilket fyllde hvilken. klyfta som helst.
Herr Eliasons verkligen lefvande och
utarbetade aristokrattyp, han som högaktat
kvinnan ända sedan han blef konfirmerad,
såg man med sedvanligt nöje, och för öfrigt
använde man sin skarpsinnighet till att för-
söka leta ut, i hvilken akt fru Nansen var
vackrast.
Hade man åtminstone under de två sist
nämnda programmen börjat önska att få se
fru Nansen i en roll, där lidelsens vågor
rulla, där man spelar om höga insatser,
och där fördolda tankar varda uppenba-
rade, så kom verkligen det tröstlöst sorg-
liga skådespelet »Agnete» som ett gladt bud-
skap. Denna märkliga pjes har på ett för-
underligt sätt lifvets egen färg. Den tyc-
kes, som alla riktigt bra saker, vara skrifven
med hjärteblod, och det måste vara det
rätta bläcket.
Fru Betty Nansen kände den nu aflidna
författarinnan fru Amalie Skräm och lofvade
sin väninna att spela titelrollen. Det hör
till de sällsynta lyckliga undantagsfallen, då
man kan göra sin vän en sådan tjänst. Styc-
ket är alltigenom äkta, en lifsskildring af
den art, som var typisk på 1880-talet. Men
den pessimism, som genomgår det hela, är
ej någon ytlig litterär attityd, den har myc-
ket af det allvar, man finner hos de bästa
af de norska författarna. Agnete själf med
sina lögner, sitt tjufveri, sin lättja och sitt
lyxbehof är tecknad med en förvånande är-
lighet från författarinnans sida. Hon gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
