Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Betty Nansens gästspel på Svenska teatern. Af Carl G. Laurin. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåde dessa för totalintrycket så vik-
tiga amtyper. Det kan väl ej ha
berott på något pjåsk eller motsträf-
vighet frår. de uppträdandes sida?
Nu när nian verkligen lyckats få
bort blänks dnnsskor med höga klac-
kar, då bcndflickor skola uppträda,
kunde det vara på tiden att taga ett
steg till i bondaktighet och reservera
den smärts, figuren och elegansen
för privatlifvet och de pjeser, där
den passar.
Några personer förvånade sig
öfver att pjesen här och hvar i Tysk-
land varit förbjuden. Redan när man
hinner till andra akten förefallar för-
budet ganska plausibelt, och tredje
akten bör på det smärtsammaste sätt
undervisa den högbornaste furste om
det genanta sammanhanget med den
öfriga mänskligheten. För alla per-
soner med autokratiska tendenser
bör det dessutom vara lärorikt att
se hur markgrefven behandlar sina
hofmän; hur han skickar ut dem och
sedan snusar upp dem för att de ej
äro inne, och hur hans eget dåliga
humör finnar sin tröst i att göra
lifvet surt för andra. Underifrån
mötes han visserligen af dolskt hån och
detta ömsesidighetsförhållande bör stämma
litet hvar till själfrannsakan. Markgrefvens
konsekventa cyniska egoism och ohöflighet
fick en drap; ig tolk i herr Personne, hvilkens
förtjänstfulla diktion förtjänar att framhållas.
Hans rival, den landtlige soldaten, hade jag
tänkt mig omedelbarare och enklare. Där-
emot var hela det markgrefliga hofvet af god
effekt, ej mir st fru von Prillwitz, fru Molan-
der, hvilkens hela uppenbarelse vittnade om
den genom ett helt lifs kryperi demoralisera-
de, och som gärna skulle ha stulit eller gått
på händerna, om hon fått nådig befallning
i den riktningen af sin sköna härskarinna.
Och för resten icke är jag densamme, som
kastar första stenen. Det skulle vara in-
tressant att se den ung-Hinkean i ansiktet,
som skulle kunna neka markgrefvinnan att
stående sjunga den markgrefliga folksången.
I sin gula, vackra dräkt och förmodligen
också utan densamma kunde hon ej blott
förfoga fritt öfver Hans Stork utan också
tämja nästan hvilken vildfågel som helst.
Gäspade hon, insåg man genast, att detta
var det enda rätta, skrattade eller dansade
hon, måste man erkänna att hon blef ännu
oemotståndligare. Hon hade ett sätt att
manövrera sitt förtjusande jag, denna mark-
grefvinna, så att man ej kunde se sig mätt
på hennes rörelser, ögonkast, grimaser och
nervösa påtåhäfningar. Man hade kort
sagdt det ogemenaste nöje af att se den
unga högheten ha tråkigt.
Fru Nansen har under sitt härvarande
gästspel ej tillnärmelsevis kunnat visat oss
hela sin mångskiftande förmåga, men jag
har fått se tillräckligt för att begripa, att
man här har att göra med en talang, hvil-
ken i universalitet står öfver det mesta, som
kommit åtminstone under min synvinkel.
Det ligger åtskilligt emellan Agnetes ång-
estfülla, bittra repliker och markgrefvinnans
rococograce. Och Tora Parsberg, som vi
få se henne spela i december månad,
är en gestalt frän ännu ett annat lifsom-
råde. Det berättas från Danmark, att
ett visst »parti» gjort fru Nansen till
sin fana. Man har skäl att misstänka, att
det varit ett parti rikligare försedt med
smak och godt omdöme än andra partier.
FRU NANSEN SOM AGNETE.
Fot. Mary Steen, Köbenhavn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
