Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Harald Wieselgren. Af Vilhelm Gödel. Med 5 bilder - Indianer. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och slit, där eljest de flesta vandra
krokryggiga och surmulna.
Men hos Wieselgren möter äfven ett
annat, starkt framträdande karaktärsdrag.
Han är en härskarenatur med utpräglade
sympatier och antipatier. Öfverallt, där
han är med, vill han gärna ha första
ordet. Det vore ju också underligt, om en
begåfning sådan som hans icke skulle
känna sin kraft och vilja göra sig gällande.
Lifvet har ju så godt om pretentiösa
ignoranter, som böra skjutas undan och
rätteligen förvisas dit de höra. Den
intelligente och viljestarke mannen, som ser,
huru mycket i världen är skarn, förstår,
att han måste skydda sig själf för faran
att på sin väg framåt bli nedsölad. Han
särar därför sina medmänniskor och väljer
bland dem, och den principen för han
också fram, där han har att befalla.
Den faran ligger dock här nära till
hands, att omdömet kan förvillas, och att
det någon gång kan bli de små personliga
hänsynen som få utöfva bestämmanderätten.
Då sticka de undanskjutna, de förtäckta
ovännerna fram och söka få gehör.
Och Wieselgren har nog sina små ovänner.
Men de ha svårt att göra sig hörda
gent emot en man, hvars små fel knappast
kunna skönjas bland de öfverväldigande
förtjänsterna.
Omkring Wieselgren står också en säker
vakt af otaliga beundrande vänner,
unga som gamla. De känna och erkänna
alla, hvad han är och betyder i sitt
vetande, i sin lifsglädje och sitt trofasta
kamratskap. Med en och hvar är han
en sann broder. Wieselgren är Wiesel-
gren.
 |
| medalj af adolf lindberg. |
Tyst ligger prärien, där aftonen svalkas,
då hör jag det runga
af traftramp, som nalkas,
då hör jag i markerna det sjunga och gunga
af hofslag i språng och i skridt.
Nu släckes den sista speglingen af ljuset;
i majskolfvar tunga
går domnande suset;
men starkare till örat nå takten och bruset
af barbackaryttares nalkande ridt.
Nu ser jag dem, som hofvarna närmare klappra,
i tättslutna troppen,
de vilda, de tappra,
som träffa med sin pil i den susande galoppen
blekansikte, buffel eller björn.
Och skarpt mot den grönkalla himmelens klarhet
stå bruna som läder
i trotsande barhet
gestalterna, som härdats i det vildaste väder,
med kungliga profiler af korp eller örn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
