Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Indianer. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brokiga från hjässan hänga fjädrarnas kransar
och fladdrande från vaden
mockasinernas fransar,
när närmare och närmare nalkas kavalkaden
af Skallerormens totem och stam.
Ur ögonens hvita det blixtrande lågar:
de lyfta sig i sadeln,
de svänga sina bågar,
de fröjda sig i ungdomen och styrkan och adeln
af krigareblod, där de fritt storma fram.
Värdigt och dröjande jag ser honom rida
med skalper i bälte
och skalpknif vid sida,
Skallerormen, höfdingen, hjältarnas hjälte,
åldrad i hållningen och böjd;
med ringar i öronen och snöhvit i håret
och bröstärr, som slutit
det bredmynta såret,
där fordom i Korpdalens slaktning han gjutit
sitt krigareblod med en ynglings fröjd.
Men muntert det gungar i guppande rader,
i dansande klunga
kring stamflockens fader
af krigsvana män och af dådlystna unga
ett härföljes brokiga syn.
När framåt på oskodda fålar de spränga,
från skuldrorna titta,
där pilkogren hänga,
spetsarna, som falken i skyarna hitta
och bufflarna på slätten som haglet ur skyn.
Krigarnes hjärtan äro bräddade med längtan,
med falkarnas lystnad
och örnarnas trängtan;
de ömka dem, som slumra i glömska och tystnad
på bragdfattig lefnad och död.
De täfla i att fälla den sväfvande örnen,
att prydda med hans fjäder
gå spårjakt på björnen
och rida efter skalper som förr deras fäder
och fröjdas åt blekansiktens marter och nöd.
Krigarne fröjda sig åt kropparnas målning;
det svarta och röda
i brännande strålning
vid krigsropets ton ifrån kinderna giöda,
ty yxan är uppgräfd till strid.
Jag ser öfver prärien, hur krigsföljet slingrar,
och hofvarna trumma
likt trollkarlens fingrar,
när dofva ur hyddan besvärjelserna brumma
vid fullmåneglans och vid midnattstid.
Bort öfver ängarna hör jag det fjärmas
och gunga och rassla
och ekande härmas;
men vinden, som tyst låter majsstånden prassla,
för till mig en roffågels skri. —
Jag minns som en syn i det tynande ljuset,
en syn från de döde,
som multna i gruset,
präriens konungar, sagornas röde,
ridande mig stolt som en saga förbi.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
