Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Verner von Heidenstams »Folkungaträdet: Folke Filbyter». Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAMS »FOLKUNGATRÄDET! FOLKE FILBYTER».
671
På samma sätt har icke heller stam-
fadern för Heidenstam blifvit den vanliga
traditionella utmärktheten, som börjar den
långa raden af förfäder. Folke Filbyter
är en envis och girig östgötabonde, som
med seg ihärdighet och utan allt för noga
seende på medlen skapar den förmögenhet,
utan hvilken en släkt sällan består genom
tiderna.
Icke heller är det en tillfällighet, att, när
Folke Filbyter sent omsider tager vif, så
sker det med en finnkvinna. Finnfolket,
dvärgafolket, Érollfolket utgöra nämligen i
skildringen landets urinnevånare. På ett
långt mera intimt och hemlighetsfullt sätt
än germanerna hafva de växt samman
med den natur, i hvilken de lefvat sedan
urminnes tider. Men skulle icke folkung-
arna, denna första stormanssläkt, som vi
möta i våra häfder, hafva blod gemensamt
med allt det äldsta i landet? Och genom
Folkungarnas saga går ett drag af storsla-
gen och manlig handlingskraft, men också
ett drag af dolskhet och grymhet. Det är
just från finnkvinnan som allt detta mörka
i släktens historia leder sitt ursprung. Från
henne hafva de ärft sitt starka hat och sin
starka kärlek. De hafva alla druckit ur hor-
net Månegarm, och den som dricker ur
det hornet gripes af en så vild segerkänsla,
att han vill svälja både månen och stjär-
norna och allt som är synligt. Därför är
det som Ingevald i hat och kärlek bort-
röfvar Holmdis och tvingar sig till en son
med henne. Och från Holmdis, den stolta
och ädelborna, den ljusa och öppna, stam-
mar allt det goda och storslagna i Folk-
ungarnas historia.
Hela denna släktsaga är full af fantasi-
rika och lifligt berättade scener. Först
hela lifvet på Folketuna, där Folke såsom
en annan bonde umgås med sina trälar,
allt under det han ökar sitt gods och fä.
Hvilken stämning ligger där icke öfver den
scen, då Finnkvinnan upptages ur varg-
gropen, eller med hvilken åskådlighet och
kraft är icke Ulf Ulfssons besök skildradt.
Men pärlan i hela denna följd af taflor är
dock berättelsen om Ingevalds möte med
Holmdis, det nattliga öfverfallet på Ulfungar-
nas gård, under hvilket Holmdis bortröfvas,
och slutligen hennes vistelse på Folketuna,
hennes stolthet och slutliga resignation och
hennes död, sedan hon gifvit lifvet åt en
son. Det är scener som präglas af verk-
lig storhet, och Heidenstam har sällan nått
högre.
Men »Folkungaträdet» skulle icke vara en
bok af Heidenstam, om han icke plötsligen,
midt i all denna nordiska karghet, grepes af
ett behof efter brokighet och lifsglädje —
han hvars ögon i ungdomen druckit solljus i
jordens fagraste länder. Därför för han oss
hastigt ned till Miklagård, där väringarnas
öfverste, höfding från skuldrorna till bältet,
glimmar af ädelstenar och där månskenet icke
är som månskenet här hemma. »Det var icke
brunt och dödt som natten efter den yt-
tersta dagen utan badade stad och ansik-
ten i ett ljus, där ingen kunde drömma
om annat än kvinnor.» Omöjlig att glöm-
ma är också skildringen af huru Folke Fil-
byter åldras. Denne girige storbonde, som
farit i ledungståg, blifver slutligen till en
sagogestalt, där han, lik en annan Don
Quixote irrar kring i landskapet, sökande
sin son och synande alla händer för att
finna det märke, på hvilket han kan
igenkänna honom. Hans rikedomar äro
omätliga som hans lidanden. Ingen kän-
ner hans ålder. Där han sitter på höskul-
len med kittelhatten i sitt knä, liknar han
»en högbo, som en stund gått ut ur sin
graf för att tina sina lemmar i det vackra
vårvädret».
Hela denna släktsaga är inväfd i en
tidsskildring, som äfven den äger sitt värde.
Författaren har delvis inspirerat sig ur de
isländska sagorna för att få den rätta ålder-
domliga tonen öfver sin framställning. På
hvilket förträffligt sätt han användt dem
därom vittnar t. ex. den ypperliga scen,
då vikingaflottorna ligga samlade och Blot-
Sven talar med Ingemund på skeppet. Så
är det just som konungarna tala i sagorna;
man märker stilen, men den är fint och
lyckligt återgifven. Men framför allt har
författaren inspirerat sig af svenskt land-
skap och folklynne. Sedan många år bor
ju Heidenstam i dessa minnesrika trak-
ter, där stenarna och själfva myllan
tyckas berätta gamla sägner från hedenhös.
Och stenarna hafva talat och skogen susat
för honom, och det är dessa hemlighets-
fulla meddelanden som gifva lif och kraft
åt hans skildring.
Huruvida denna framställning också
öfverallt är arkeologiskt riktig, därom må
de lärda tvista. Det blifver i så fall icke
den första striden om Uppsala afgudatempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
