Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 8 bilder - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. WRANGEL.
jag mig uppriktigt vara så där rätt
kvinnligt förnöjd öfver den goda tanke
som han (Bolmér), oaktadt blus och
tandkläde, tyckes hafva fattat om mig.»
Sinnesstyrka behöfdes också under
de sjukdomar och krämpor, som redan
tidigt hemsökte henne — mest giktvärk,
äfven ögonsjukdom — krämpor, »som
dock icke få skrämma biskopen bort
från det klassiska soffhörnet», tillägger
hon i ett bref (1837).
Vintrarna voro särskildt besvärliga,
»verkliga skärseldar», och hon skulle
gärna fly till söderns blidare klimat, om
hon ej kvarhölles afså många »moraliska
band» (bref 1826). Och en annan gång
(december 1823) skref hon till Tegnér
följande, som kastar en vacker belysning
Öfver hennes oegennyttiga karaktär:
Jag hatar mindre sjukligheten för den
förbindelse den pålägger mig att vara hemma än
för den oundvikliga böjelse att allenast tänka
på sig själf, den otvifvelaktigt medför. Aldrig
har jag synts mig värdig en sådan
uppmärksamhet iag nu tvingas att hafva för mig själf.
III.
För denna intelligenta, efter
själsodling törstande natur måste umgänget
med Tegnér verka som en
»pånyttfödelse», såsom hon ock kallar det. Hon
kände leda vid »den gamla människan,
som tänker, talar eller för det mesta
sofver i mig, och som, då jag någon
gång lyckas i att väcka henne utur sin
dvala, blott förskräckes öfver den
enslighet som i intellektuellt afseende omger
mig» (bref 1827). Något närmare
grannskap af själslifvande art fanns icke a
Sire-köpinge; men när sjukdom icke
fängslade henne, gjorde hon resor eller mottog
besök — framför allt af Tegnér — och
så hade hon sina böcker, och flera kunde
hon låna från Göteborg och från Lund.
Från Lund var det Tegnér som .under
flera år sörjde för hennes lektyr.
Boklån och böcker utgöra också föremål för
en stor del af deras brefväxling. Om
Byron, Grillparzer, Miillner och Körner
handlar hennes första längre bref till
Tegnér (af den 2^ november 1820), ett
bref som ännu är litet cirkladt och
osäkert — hennes stil vinner rätt snart
i säkerhet och elegans.
Byron var nu dagens förnämsta
litterära samtalsämne, af Lundaprofessorn
fick friherrinnan på Sireköpinge låna
Byrons skrifter, och den förre utvecklade
för henne »med mästerlig hand det
genialiska de innefatta». Om den store
engelske diktarens isolerade ställning och
den egendomliga blandningen i hans
skrifter af högt och lagt yttrade också Martina
von Schwerin träffande anmärkningar;
särskildt senterade hon Byrons storslagna
uppfattning af naturen sådan den yttrar
sig i de sista sångerna af Childe Harold.
Walter Scotts senare romanproduktion
satte hon med skäl föga högt. Hon
lånade Tegnér Campbells poesier och
Moores nyutkomna poetiska berättelser.
På tal om hans »Love of the Angels»
yttrar hon (december 1823) på sitt kvicka
raljanta sätt:
Studera flitigt den senare, i fall det skulle
falla mig in att vid återkomsten tillställa någon
slags examen. Hette boken »Love af the
Wo-men», behöfves det visserligen ej. I alla
händelser kan det ej skada såsom en nödvändig
förberedelse till biskopstjänsten, som bör sätta
er i närmare förhållande till änglarna än till
kvinnorna. Hvad ni vinner därpå får tiden
utvisa. Säkert är det ait kvinnorna förlora
därvid.
Med den tyska litteraturen var
Martina von Schwerin än mera förtrogen.
Bland de äldre diktarne omtalas särskildt
Göthe, någon gång Herder. Om Jean
Paul fäller hon träffande omdömen; hans
romaner likna en trasslig trådhärfva, men
fantasi äger han, och han kan stundom
blifva hög och sublim. Hon »genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
