Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - I Göteborgs museum. Några intryck af Georg Nordensvan. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 GEORG NORDENSVAN.
studier i främmande land, exempelvis de
hvarandra så olika stämningarna från
Briigge af Sager-Nelson, Smith och
Swedlund och Ewerts franska
sensommarlandskap i gassande sol i idel ljusa gula,
blå, skära toner — med intryck af Gauguin
i sättet att behandla planerna.
Flertalet moderna landskap skildra
ensamheten i naturen, stämningar af
stillhet, tystnad, afskildhet från den yttre
världen. De ha en motsvarighet i de
hemstämningar’, som äro talrika nog i
det samtida måleriet. Det är icke
vår tid som upptäckt den charm eller
den poesi, som kan ligga i ett tomt
rum, i den känsla, som kan tala ur
tystnaden och fylla tomheten med
stämningsinnehåll, eller i den stillhet, som omger
en ensam människa, försänkt i drömmen
eller svärmeri eller helt enkelt upptagen
af sitt arbete. Hammerhöjs »dagligstuer»
med en gammal kvinna, som stickar, eller
en ung kvinna, som vänder ryggen åt
åskådaren, där hon sitter och läser i en
bok, föra tanken till Pieter de Hooch
och hans själafränder bland holländska
småmålare. Hammershöjs röda salong
liksom hans tre tidigare interiörer från
Furstenbergs samling äro koloristiskt
kräsna små läckerbitar, och som hans
jämbördige står Holsöe i sin med
förfinad smak målade interiör, medan
Gerhard Munthe i sin »Förstuga» ej som
de danska mästarna nöjer sig med en
lätt musikalisk harmoni af förfinade
toner utan behöfver mycket färg att röra
sig med — gult och grönt som
hufvud-toner — ej att förundra sig öfver hos
diktaren af sagobilder i väfnadsstil med
norska allmogefärger. Modernt
illustrativt hållen är Björn Ahlgrensons
skymningsstämning i den landtliga stugan —
ej riktigt öfvertygande i perspektivet —
med den mediterande unga damen
framför spiselbrasan, men Ackes
gustavianska salong med den blå dagern och det
trollska solskenet har en betagande
stämning af saga, skärpt genom den
originella idén med de båda skuggbilderna,
som afteckna sig på den solbelysta
dörrspegeln. Det var en gång, när farfarsfar
och farfarsmor voro unga, som solrutan
uppfångade deras profiler i en situation
som ej kan missförstås — och ännu i
dag lefver ett återsken af deras unga
lycka i det gamla rummet, när solen lyser
in genom de hvita tyllgardinerna och
ingen ser dem annat än den hvita
katten, som vaktar ensamheten.
Nu måste jag fatta mig kort.
I friluftsmåleriet och interiörmåleriet
med figurer gå linjerna från Höckert
och Salmson fram till Zorn, Wilhelmson,
Smith. Hade Josephson målat Smiths
lazzaron, så skulle den räknas till hans
mest beundrade målningar. Det är
intressant att jämföra Salmsons
Hvitbetsren-sare med Wilhelmsons »Juniafton» med
den fiolspelande bonden på dikesrenen
eller den förres spinnande gumma med
den sistnämndes nätbinderskor. Mellan
Zorns gnistrande bravourstudie
»Zigenar-smedja» från 1885 och hans
»Loftstrap-pan» med de nedstigande kullorna från
1898 ligger en utveckling, lika
karakteristisk som den mellan Liljefors’ »Katt
på fågeljakt» (1883, Oberbayern) och
hans sommarnatt med en spelande tjäder
eller hans rufvande uf i mörka skogen,
båda från 1895. I fråga om summarisk
hållning är väl denna uf, som snart sagdt
uppgår i skogens dunkel liksom i
tallarnas färg, det mest radikala inom 90
talets svenska måleri, sådant det här
visar sig.
Inom porträttet ha vi att draga
linjerna från Troili och Rosen — för att
ej gå längre tillbaka i tiden — till
Josephson, Edelfelt, Bergh, Zorn, Frits
Lindström (porträttet af Björn Ahlgrenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
