Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PAR AFORISMER OM HISTORISK DIKTNING. 37
stora konflikterna detta lilla mänskliga.
Med ens blir det förgångna belyst af
vår egen erfarenhets solljus — och ur
fjärran sekel och för länge sedan
gräs-öfvervuxna grafvar talar vårt eget lifs
lefvande språk.
Den stora mängden, som icke kan
drifva historisk specialforskning, skall
därför alltid med förkärlek vända sig
till den historiska novellistiken. Fint
säger Manzoni: historieforskningen är det
geografiska kartbladet, där naturens och
det sociala lifvets förnämsta företeelser
finnas angifna på ett vidsträckt område,
den historiska dikten är det topografiska
kartbladet, där minsta vattendrag och by
finnas upptagna och genom hvilkets orter
vi promenera som fotgängare på
vandring. Kring det historiska förloppet
gjuter dikten luft och atmosfär,
för-mänskligar händelserna, individualiserar
ansiktena, spinner kring det hela de eviga
lefnadserfarenheternas och händelsernas
outslitliga och igenkänneliga väf.
Men dessa företräden kunna enligt
Manzoni icke båta mycket, då all
historisk diktning bär inom sig en
oförsonlig tvedräkt — tvedräkten mellan
verklighet och dikt, mellan det
dokumentariskt sanna och det blott påhittade,
mellan »il vero positivo» och »le cose
inventate». Af två oförenliga metaller
är sålunda enligt Manzoni den historiska
dikten hopsvetsad, och ju större den
historiska bildningen blifver och dess
kraf på sanning, dess bristfälligare och
omöjligare hoplödningen af verklighet
och fiktion.
Säkerligen har Manzoni här rört vid
diktartens svåraste punkt. Det kan till
och med i första ögonblicket tyckas
som han påvisat en olöslig antinomi:
a ena sidan vetenskapen, hvilkens alltjämt
stegrade kraf icke längre tillåta några
brott mot den historiska vetenskapens
lagar och drifva till en noggrannhetens
pedanteri, som måste klafbinda
inbillningens lif, och å andra sidan diktens
frihetsbehof, fantasiens suveränitet,
poetens personliga rätt. Men en närmare
syning af problemet torde dock visa,
dels att den tvedräkt, om hvilken här
är fråga, blott har absolut gällande kraft
för ett försvinnande antal, en quantité
négligeable af läsare, dels att den
egentligen icke är särskildt utmärkande för
historisk diktning, utan hör till de
motsatser, som konstens enhetssträfvan
allestädes har att öfvervinna.
Det är sant, att den historiska
kunskapen ofantligt vuxit under det sista
halfseklet. Men tillväxten har skett i
jämn proportion hos vetenskapen och
allmänheten, specialisterna och publiken.
Om hvilken hederlig grosshandlare som
helst nu, tack vare historiska böcker,
planschverk, museer och utställningar, i
viss mån kan vara fackman i fråga om
renässansens benkläder och kan hafva
åsikter om Tiberii karaktär och hvar
liten fröken vet, om Cecilia Vasa var
»dygdig eller tvärtom» —- har den, som
allvarligt vill sätta sig in i ett tidehvarf,
också nu möjligheter som aldrig förut.
Man skulle vara döf och blind för att
icke känna den lifvets fläkt, som brusar
fram genom den historiska forskningen
i våra dagar — hos de goda
representanterna nämligen: konsekvent, med ett
material som aldrig förr, eftersträfvar
den i botten precis detsamma som den
historiska dikten: återuppståndelse af
det förflutna. Därför är det visserligen
sant, att den historiske novellisten
måste vara tidigt på benen, om han
skall kunna tillfredsställa den rene
historikern. Att bjuda häfdatecknaren på
romantiserad historia är att bjuda
bagar-barn på bakelse. Men novellistik och
dikt skrifvas icke för specialister. Ty i
förhållande till dem skall poeten alltid
i fråga om det rent faktiska draga det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
