Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 OSCAR LEVERTIN.
andra och sin rivalitet om Norges
diktar-krona. Tager jag en allbekant bok af
en man, som naturen dock gifvit en
oförneklig släktskap med den tid han
skildrar, Pierre Louys’ »Aphrodite», i
hvilken finns så mycket af sengrekisk
plastik och sengrekisk njutningssjuka,
skymtar dock nutiden. Bäst jag vandrar
i söderns ljumma, mjölkhvita månsken
på Alexandrias gator, tycker jag mig
komma till ett af hörnen vid Panthéon
i Paris. Det kalla elektriska bländskenet,
nutidens ljus, skär i mina ögon, och i
stället för de sengrekiska hetärerna hör
jag ett par små damer från Café
Harcourt.
Alltså på samma gång diktaren vill
bort från nutiden och söker att anlita
historien, medtager han — som den
vandrande filosof utan hem han i
grunden är — allt sitt, dagens erfarenheter,
stundens känslor, ögonblickets blodström.
Det tycks som han rent af gjorde flykten
till det förflutna för att där friare kunna
öppna sitt hjärta och fullare och
tydligare tala ut om sin samtid. Liksom
sångaren transponerar sin sång till den
tonart och det sångläge, som passa
honom, gör diktaren också en öfverflyttning
af sitt motiv för att behärska det bättre.
Naturligtvis är detta en omväg. Men
då den så ofta tages, måste det finnas
tvingande omständigheter, som drifva.
Några af dem äro redan antydda i
ofvanstående. Jag har t. ex. redan antydt
en naturvetenskaplig grund, om man så
kan kalla den, till många diktares
medfödda kärlek till historien och lust att
åter tända flamman på askhöljda, för
länge sedan slocknade härdar. Jag skref
»hvar människa genomgår i ägget allt
lefvandes utvecklingslif, och människan
är nutidens lefvande resumé af det
förflutna». I hvar människas ådror
finnes arf från oräkneliga släktled, hvar
människa har ett af dessa stora, i
sagan slutande anträd, som
genealogerna teckna för berömda män. De
flesta veta föga därom. Men den
reflektion, man ej sällan hör eljes föga
öfver-spända naturer göra: att de sett eller
varit med om ett eller annat förr en
gång, på något mystisk tvis, i denna
eller i en annan existens, är nog ett
uttryck för detta samband med allt det
förgångnas erfarenheter. Diktaren, som
lyssnar till sig själf, kan därför i blodets
sus höra rasers och folks stämma af
längtan och begär. Genklang af sekel
och riken hör han sorla inom sig själf,
som man i hafssnäckan, fast länge
bevarad på det torra, förnimmer hela
oceanens brusande. Det finns väl ingen,
hvilken studerat historia, som icke
plötsligt af någon vändning eller skildring i
en gammal bok erfarit en underlig
frändskap, nästan en identifikation. Hur
underbart, vill man säga till sig själf, är
det icke jag, detta ? Jag läser i Augustini
bekännelser skildringen af hans
ungdomslif, den sorgsne sensualistens typiska
ungdomssaga. Jag läser om, hur han
som ung rhetor lekte frasernas
lindansar-lek, tills tanken hisnade och det
svartnade för ögat, hur han i smärtsam
vällust hällde tunga droppar af poesiens
olja på sitt brösts förtärande sinnesglöd,
hur ordens tomhet och längtans tomhet
hetsade honom till döds, och allt synes
mig välbekant som blott mitt eget
outsagda och fördolda. Efter sexton
hundrade år kan än den sorgsne sensualisten i
detta intill själfva berättelsens blandning
af lidelsefullhet och sjuk sötma återfinna
sig själf. Historien är människosläktets
scriptura continuata, den fortlöpande,
aldrig afbrutna skriften med de evigt
återkommande bokstäfverna. Hvem vet
hvad han allt har att räkna bland sina
anor och stamföräldrar — profeter,
kurtisaner, riddare, nunnor, narrar,
bild-stormare och kanslister?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
