Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Morleys ande. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 HENNING BERGER.
igen? — Solen, den rackarn! — Nu
fryser man klotet af sig snart. . .
Men — som sagdt — de maskerade
endast poletternas rullande under de
olika dagens stunder.
Och så inbröt då natten.
Ytterdörrarna slogos igen, bakporten bommades,
gardiner oeh luckor fälldes, slötos.
Gasen skrufvades ned, allt blef dämpadt
och tyst. Då omgjordade gubben
Mor-ley sina länder, stack den sjupipade
Colts extra policemans bulldog i sin
bakficka, tände den starka lanternan och
stoppade i sin bröstficka en liten
fyrkantig korgflaska med de orden:
— Nu gäller det hålla ut,
kackerlac-kor!
Hvarpå han försvann nedåt den
skumma gårdsgången, det hoppande
lyktlju-set cirklande före öfver asfaltens smuts,
och en väldig slagskugga tänjande ut
sig bakefter, likt långa och sopande
skört.
II.
Hur jag kom Morley närmare tillgick
sålunda.
Sent en natt hade jag slutat mitt
tillfälliga öfverarbete på det fraktkontor,
där jag var anställd. Trött och frusen
stängde jag lokalens bakdörr, som förde
till en af hotellgårdarna, och var i färd
med att snedda planen, där allt slags
bråte hopats, för att genom en privat
utgång nå gatan.
En enda elektrisk lampa brann i ett
horn, lämnande så godt som hela den
belamrade gården i mörker, med
fantastiska skuggor klättrande uppåt de fyra
höga väggarna och natthimlens tunga
moln till tak. Jag trefvade mig fram
mot köksgångeti.
Då skar med ens ett skrik genom
natten. Ett skrik af förskräckelse och
därpå slamret af glas som splittrades.
Jag blef kall öfver hela kroppen af
plötslig rädsla och kände hur huden
knottrade sig kring halsen. Jag stod orörlig
bakom en trafve tomma packlårar.
En skugga närmade sig — ett ljus
— en gestalt — så skugga, ljus, skugga.
Ljuset flämtade, skuggan hoppade,
gestalten tycktes vackla. Nu blef
skuggan oformligt stor, skenet intensivare,
bakom några kärror framträdde den
gamla nattvakten.
Hans ansikte var hvitt, i fårorna
kring ögonen glänste svett, själfva
pupillerna voro stela som hos en
sömngångare.
— Morley, hviskade jag, då den
gamla mannen kom rakt på mig utan
att synas se mig, Morley — hej! —
hvad är det...
Jag hörda gubbens tänder skallra mot
hvarandra, men han svarade icke.
— Morley, upprepade jag högre.
Han var nu tätt inpå mig. Det låg
något obeskrifligt hemskt och på samma
gång groteskt i den gamla fyllbultens
nattliga uppenbarelse. Men uttrycket i
hans rynkiga och bleka ansikte — ett
hvitt gubbliksanlete — skrämde mig.
Jag vek undan.
Morley höjde lyktan.
— Hvem är det? sade han hest.
Jag tänkte på hans revolver och
svarade högt:
— Morley, det är jag — en på
fraktlinjen — one of the bovs in the
freightoffice––––––-
Gubben stammade:
— Är det inte Simpson?
— Simpson — hvilken Simpson ?
Nej, det är inte Simpson . . .
Då satte Morley ned lyktan på
gårdens våta plattor, slog sig med båda
händerna på knäna — gång på gång
— och brast ut i ett högt, krampaktigt
skratt. Det var ett fruktansvärdt skratt,
onaturligt, vidrigt, ett skrockande gubb-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
