Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
es
E. WRANGEL.
JULES VON SCHWERIN. HANDTECKNING AF
l. h. roos af hjelmsäter. Tillhör
friherre Werner G. von Schwerin a Skarhult.
heter, som gjorde det för honom till ett
starkt behof att utgjuta sin smärta i
»biktmoderns» sköte. Till dessa
erfarenheter bar hans lättantändliga hjärta
skulden.
VI.
Rätt snart efter
Sireköpingsförtjus-ningens afkylning hade skaldens hjärta
ånyo fattat eld och nu häftigare än förut.
Föremålet var en dam ur den
Lundensiska vänskapskretsen, som han redan
länge beundrat, bland annat för hennes
vackra röst. Men också hon hade måst
uppträda afvisande — det var i början
af år 1825 —, hade blifvit förbehållsam,
tyst och undvikande. Detta tog han
naturligtvis som ett förräderi och en
»trolöshet». Förhållandet kunde icke
räddas; det var icke alla som ägde
Martina von Schwerins förmåga att gent
emot den lätt antändlige och ömtålige
skalden finna en modus vivendi. Tegnér
klagade bittert och använde som vanligt,
icke minst i privata meddelanden, de
starkaste uttryck: »Solen i mitt lif är
slocknad, bära mörker rundt omkring»,
citerar han; hans hjärta var nu ett
benhus, hvilket först grafven skulle gifva
ro. »Besviken, skymfad, förrådd», stod
han som Fritiof och klagade öfver
En blåögd lögn, som med falska tårar
Alltjämt oss tjusar, alltjämt oss dårar.
I sin öfverdrift blef han orättvis. Han
hade aldrig varit Ȋlskad af en kvinna,
kanske icke heller förstådd af en vän».
»Jag vet ett enda fruntimmer i Sverige
som kunnat hindra detta, som kunnat
fylla den oändliga klyftan i mitt hjärta;
men hon — dock jag får icke vara
otacksam.»
Nu, i oktober 1825, hade han
emellertid varit på Sireköpinge; den forna
förtroligheten var nu alldeles återställd, och
han tackar i hjärtliga ord för »de
dyrbara, oförgätliga, tröstefulla stunderna i
friherrinnans sällskap». Lian hade fått
känna det obeskrifligt ljufva och
trösterika i »att få meddela sin sorg,
nämligen åt den som kan fatta henne». En
sorg, som ej får utgjuta sig, spränger
slutligen det olyckliga hjärtat. »Därför
äro vänskap och förtroende hela den
bättre mänsklighetens lifsluft, och jag
andas lättare, sedan jag kom från
Sireköpinge. Det är som om mitt hjärtas
hemlighet vore adlad, vore helgad, sedan
jag fått nedlägga den i ett skönt hjärta.»
Brefväxlingen blef nu lika liflig som
den varit ett par år förut. Väninnan
på Sireköpinge gladdes öfver att skalden
nu föreföll lugnare. »En blind och
ovärdig passion» hade fattat honom, det
insåg han nu. Han vredgades visserligen
alltjämt, men icke på individen, utan på
hela släktet, »och däruti finner jag mycket
vunnet», skref Martina von Schwerin,
»lika mycket om hela könet misskännes,
då en enda förlorat den måhända
dyrköpta förmågan att i sig göra det
förhatligt». Måtte hans bitterhet öfver lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>