- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
73

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEGNÉRS BIKTMODER. 73

ändtligen tagit mitt parti och ryckt mig
ifrån ett förhållande, som passade illa
för min ålder och min belägenhet i lifvet;
men sådant», tillägger han, »sker icke
utan uppoffring och strid, och det hjärta,
som sålunda skall slita sig löst, blöder
länge och ärrar först — i grafven.» Det
bittraste var, att den, af hvilken han
trott sig vara förstådd och som han
anförtrott sin svärmande själ, visat sig
alldeles ovärdig, »ett hvardagssinne, som
icke har något annat ädelt än de yttre
lögnaktiga anletsdragen». leke kunde
han heller meddela sig med sina vänner:
»jag har nog af det förakt jag känner
för mig själf och behöfver ej lägga andras
därtill». Biktmodern tröstar honom och
gläder sig öfver det manliga beslutet,
tilläggande: »Min förträfflige vän, själfva
lifstråden får icke mera bortspinnas vid
någon Omphales fötter, huru skön, huru
förledande hon må vara. Ett är dock
skönare: ert stora namn, er ädla, höga
verkningskrets.»

Ännu sved det länge i såret, och
passionen fanns kvar, trodde han
åtminstone själf, såsom vännerna vittna, ännu
på hösten 1838. Detta och andra
symptom på den annalkande sjukdomen togo
sig stundom hemska uttryck, svartal fen
hotade att utdrifva ljusalfen ur hans
hjärta, och den mörka, orena Saulsanden
kastade honom än i öknar, än bland
svinahjordar. Ensam och grubblande
var han ofta, hade Martina von
Schwerin med sorg erfarit; och när besökande
vänner kommo — såsom Henrik
Reuterdahl, hvilken Tegnér betraktade
såsom sig verkligt tillgifven, men som
visade sig svika hans förtroende — utgöt
han sig för dem på ett sätt, som slog
dem med förfäran.

Emellertid ljusnade det åter en gång.
Hans hjärta behöfde ju alltid »någon liten
roman», och han berättade snart (hösten
1838) för biktmodern om andra förtjus-

ningar. Under följande vinter gladde
han sig åt sin goda hälsa, och han
försäkrade, att faran för de sista grillernas
återkomst var öfver. En förflyttning till
Lund syntes vid denna tid både Tegnér
och vännerna önsklig. När biskopsstolen
där snart troddes blifva ledig, uppmanade
(våren 1837) Martina von Schwerin ifrigt
Tegnér att tänka därpå: i Skåne skulle
gamla minnen och gamla vänner täfla
om att förljufva hans lif. Och när hans
dotter Götilda med sin man baron Rappe
flyttade till Skåne (1839), hade han ju
ett band mindre än förut i Växjö, som
äfven hans vän Heurlin nu hade lämnat.
Men Faxe öfverlefde Tegnér.

På Sireköpinge gjorde emellertid
skalden ett kärt besök under sommaren 1838.
»Friherrinnan» och »biskopen» försvinna
därefter ur brefven och ersättas enligt
öfverenskommelse af det förtroliga du.

Ännu en gång fingo de njuta af en
personlig samvaro, om den än var kort;
det var i augusti följande år, då Tegnér
i anledning af sin dotters sjukdom reste
ned till Landskrona. Han torde då också
hafva besökt Sireköpinge — för sista
gången. Den ofta upprepade bjudningen
till Växjö torde Martina von Schwerin
däremot icke fått tillfälle att hörsamma.
Vemodigt skref hon, då det 1839 såg
ut som om deras sommarplaner icke
skulle tillåta ett sammanträffande:

Så vimla vi arma människor om hvarandra,
verkliga infusoriedjur i tillfällighetens stora
vattenpöl, tills döden sväljer oss alla. Novalis
har ganska vackert sagt:

Was passt, das muss sich runden,
was sich versteht, sich finden,
was gut ist, sich verbinden,
was liebt, zusamman sein —

som om alla dessa villkor för trefnad och
sällhet ej vore de svåraste att uppfylla här på
jorden! Väl är emellertid, att de förespeglas i
skaldernas hjärna; mycket hvad som däri
blomstrar, trånar, flammar och förtjusar häntyder
blott på evigheten — eller hur?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free