Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mi fame. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
HILMA ANGERED STRANDBERG.
reser mig i känsla af att något våldsamt
störande kastats in i min stämning. Under
det vi skjuta in i den smala kanal, som
skär Murano i tu, skulle jag vilja slå ned
något eller någon, t. ex. dräpa en
motståndare med giftigt stingande ord. Ehuru
jag samtidigt smakar det kval som följer
själfförstörelsen, är det som om detta
bära ökade mitt begär. Dä vi ro längs
den breda Hamngatan, kan jag se tvärt
igenom huslängornas portar in på
gårdarna. Ännu lyser det i Salviatis
ryktbara glasverkstäder. En och annan
nattvandrare i slängkappa hastar den ödsliga
kajen fram, eljes är det här på ön, helgad
åt arbetet, lika tyst som i världsstaden
jag kommer från, blott att där var
stillheten konstgjord, här är den
dagsverkarens hvila. — Hvad skulle jag här? kokar
det i mig. Det är som om morgonens
öfverdåd och friska glans, dess
segerlöften långsamt sjönke undan, jag
famlar efter att komma ofvanpå igen, efter
tryggheten, äfventyret, lyckan — tänk hur
jag aflägsnat mig från hvarje möjlighet
för ödet att träffa mig! Och då jag ser
en vinstugas röda ruta, griper jag efter
något så enkelt, stiger ur gondolen och
skyndar in.
Hvar finnas de väl nu, Muranos gamla
släkter, som en gång genom sina
händers ypperliga frambringelser tillerkändes
furstars rang? Ströfva här ännu
omkring ättlingar af dessa konstkännare, som
räknade anor i kapp med Venedigs
mäktigaste, men som till sist inte förmådde
bärga sitt lifsinnehåll undan tidens
kullerbyttor? Kanske smyga de, urspårade,
med adelsvärjan rostad, tärda af afund
öfver att se den ädla konsten väckt ur sin
hundraåriga dvala af flinka borgare, som
fått den att ränta af sig med hundra tusen
lire om året och en hederlig direktörstitel?
Se nattvandraren där borta, hur stolt
han lyfter hufvudet, medan han sveper
om sig kappan och talar högdraget:
pängar, pängar, signori, jag arbetar för
äran eller jag arbetar inte alis, det roar
mig att göra denna konst, signori, det
är min gloire och mitt nöje, gen mig
min bägare vin och min minestra och
låten mig i fred dyrka stjärnorna.
Jag vaknade — jag satt i trattorian
med mackaronin kallnad och vinet
ur-drucket. Hade jag halkat öfver i
fantasileken genom att stirra på främlingen,
som nyss kommit och slagit sig ned vid
ett bord midt emot?
Hans ansikte var bildskönt och
mar-morstelt. Ögonen, då han emellanåt trött
slog upp dem, lyste stolta. Munnen var
skuggad af en nästan skuren mustasch,
kappans vida flik behagfullt kastad öfver
axeln och den mjuka hatten försynt
anbringad på hufvudet. Under det han läste
i tidningen han tagit upp från bordet,
sög han oafbrutet på en pipa, som aldrig
gaf ifrån sig rök. Antingen det nu skedde
af tankspriddhet eller nyck.
Vid disken sysslade värden bland
flaskor och glas, och borta framför spiseln
rörde sig mycket bestämdt den
välmående och bredhöftade värdinnan i
mästerligt upptornad hårklädsel och långa
dinglande örhängen. En angenäm lukt af
grönsakssoppa spreds i rummet. Då och
då slogs dörren från angränsande rum
på vid gafvel och en uniformerad herre,
anförare väl för det högröstade
ordenssällskap af något slag, som roade sig
därinne, kom bullrande fram till disken och
befallde, att man skulle raska på. Värden
var idel leende, bugningar, men när den
dryge vändt ryggen gjorde han en grimas
och ryckte på axlarna.
— Underklassare, patrask, rama
tarf-ligheten — talade han med händerna fulla
till den nykomne. — Vill ni tro det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
