Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mi fame. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 HILMA ANGERED STRANDBERG.
Dröjande, mycket dröjande vände
den främmande sig om. Hans ansikte
var spökblekt, med en min af motvilja
öppnade och slöt han de torra läpparna,
som kväljde det honom att insuga
matångorna, och dock måste han göra det
girigt så att näsvingarna spändes. Men
tunga svettdroppar pärlade upp på
pannan. Så skred han mot dörren.
En fysisk tyngd lik en sömndvala
hade fallit öfver mig. Det var något jag
skulle göra, som jag glömt, trögt
öppnade jag munnen, men det kom inga
ord, jag reste mig men så obetydligt,
att visst ingen kunde märka det. Och
hela tiden iakttog jag med en vakenhet,
som om en annan hjärna arbetat inuti
min ...
Intet ostadigt glitter nu i mannens
blick, den brann lik en klar låga i
sin stolthet och vände sig alltmer inåt
som funnes ingen yttervärld. Det
krampaktiga försöket att efterlikna laterna och
väsendet hos en på lifvets solsida var
af-skakadt som en börda. Han samlade
sig kring det enda han ägde kvar som
var hans, det ingen kunde taga ifrån
honom, det han ej behöfde smila och
förnedra sig och bocka för att få äga.
Som ädlingen kastar sin handske i den
förolämpandes ansikte, så slungade han
emot oss ett ord, ett ord jag under dessa
sekunder af fasansfull oförmåga hört i
förväg i mitt spända öra.
Och dock sade han det så sakta, för
sig själf, med det omedvetna, milda, nästan
ljusa leende, som hopplöshet intill döden
kan mana fram. I själfva ordet låg redan
segern, hämnden. Han gaf oss det att
bära på och icke glömma.
— Mifatne* sade han och var så borta.
leke tiggarns patos detta, ty i samma
ögonblick han sagt det var han
försvunnen. Då jag rusade fram och slog upp
* Mi farne — jag hungrar.
dörren visste jag, att jag, kropp, själ och
sinnen, behärskats af den ömkligaste
fruktan för att behöfva ge ut pängar, så dyr
som den här dagen blifvit. Jag ropade
— ur tomma natten kom intet svar. Hvad
jag sade, vet jag inte, men jag bad högt
om misskund, barmhärtighet. Det
kastades likgiltigt tillbaka till mig från det
döda vattnet, och små hvassa ljusögon
stirrade stickande nyfiket. Jag gaf ett
brinnande löfte att göra af mitt lif ett
enda offer, om bära — bära. För sent.
De dunkla makter jag denna lyckodag
anropat hade bönhört mig, jag hade icke
behöft gifva, endast taga. Det sista jag
njutit var en akt ur lifvets skådespel, och
äfven här slapp jag betala. Festen var
slut — bakruset min egen sak.
Värdfolket kom emot mig med lyfta
armar och vaggande hufvud.
— Eh signorina, ecco, ecco.
Jag slog min hand i disken, så att
det förstods.
— Hvem är han, hvar bor han, svara
genast.
Nu blängde värden argt.
— Vet jag det, en högfärdig gök,
en bättre fattiglus, en sa’n där — kappan
fin och paltor under. Se hit, han hade
inte vett ens att hindra mig slå upp
buteljen, sån’t ska man ha.
Jag såg ned, plötsligt ödmjukad.
Denne man hade gjort mer än jag. När jag
betalade buteljen, kände jag det som
en nåd.
Jag for åter ut på vattnet. Öfver
dödens hvita mur reste cypresserna sina
hjässor sorgset stilla, jag såg med dem
upp mot djupa, outransakade världar. Det
fanns ett ord — ett ord af skrikande
nöd. Men som det bröt fram ur mitt
hjärta, mödosamt, tungt, spirade i dess
spår en underbar lycka och bar öfver
läpparna skälfvande stilla:
— Mi fame.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
