Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett par ord om äkta och oäkta historisk konst och diktning. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PAR ORD OM ÄKTA OCH OÄKTA HISTORISK
KONST OCH DIKTNING.
Af CARL G. LAURIN.
}ET LITTERÄRA och
konstnärliga skapandet vill ej
veta af några lagar utan
undantag. Alla tider ha
dock kommit med kategoriska
fordringar och regler, som alltid väckt
efterkommandes löje. Hvad man än må
säga om vår tid, kan väl ingen frånkänna
den historiskt sinne och viljan till
historisk rättvisa. Några diktatoriska regler
om hur konst nödvändigt måste vara
böra således för oss bli alldeles särskildt
otidsenliga. A andra sidan kan vår tid
lika litet som andra tider undandraga
sig att yttra sina sympatier och
antipatier, då det gäller skilda uppfattningar i
konst eller litteratur.
Den gamla sagan om Anteus, som
hämtade ny kraft, då han vidrörde
jorden, kan tillämpas både på konsten och
litteraturen. Båda få ny kraft, då de
vidröra verklighetens fasta mark, och
denna kraftpåfyllning tyckas de mycket
ofta ha behof af för att ej förtunnas och
urlakas af den falska idealismens
blodlösa fraser och teorier.
Att grekerna i sin plastik — de må
ha tagit hur mytologiska namn som helst
— hufvudsakligen återgåfvo sin samtid
utan historisk omdiktning i dräkt är
kändt, och då det gäller nyare tiders
konst, ha, förefaller det, de särskildt
lifskraftiga perioderna 1400-talet i Italien
och Nederländerna, Velazquez, den
holl-ländska konsten under 1600-talet och
en mycket stor del af den franska
1700-talskonsten återgifvit sin tid utan annan
omskrifning än ett konstnärligt
fördjupande. Äfven vår egen moderna
80-talskonst har ju beskyllts för att helst
måla gödselhögar, antagonisternas uttryck
om sådana som söka i sin konst förklara
skönheten i de former, som lefva
omkring oss, utan något historiskt
kurra-gömma.
Tillväxten af det historiska sinnet
bör om också ej alldeles döda så dock
tillbakatränga mycken oäkta historisk
konst och litteratur. Meningen med
dessa rader är ej att vilja underkänna
all historisk konst ens såvida man med
denna menar ett försök att rekonstruera
en historisk händelse eller en historisk
person, men väl däremot att söka
framhålla den särskilda svårighet och fara,
som ett dylikt efterbildande af dräkter
och lokalfärg alltid medför och den
välsignelse, som ligger i att icke omkläda
våra känslor och synintryck i en från
förflutna tider lånad form. Att måla en
man, som böjd af sorg och förtviflan
lämnar ett rum, så att intrycket blir
fullt äkta för åskådaren, är väl nu
knappast möjligt, om han ej afbildas i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
