Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wolfgang Amadeus Mozart. Af Helena Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WOLFGANG AMADEUS MOZART. ui
den råe och grymme turkens person tagit
en lustig och oskyldig hämnd på
ärkebiskop Hieronymus. Stycket blef så
omtyckt, att kejsaren lofvade Mozart att snart
få beställning på en ny opera. Emellertid
gällde kejsarens intresse i första hand
italienarna, och i flera år blef Mozart glömd,
under hvilken tid han sysselsatte sig med
kvartett- och pianokompositioner.
Nu hände det sig, att den italienske
författaren da Ponte hade komponerat en
operatext för kejsarens gunstling Salieri,
men operan misslyckades, och da Ponte
vände sig då i stället till Mozart för att
arbeta tillsammans med honom.
Som ämne för en ny opera valde
de Figaros bröllop, efter Beumarchais’
skådespel, som nyss hade gjort furore i
Paris. Mozarts behandling af ämnet gick
dock i en helt annan ända än det
franska stycket, hvilket var som den första
högljudda protesten mot de högre klassernas
fel och synder.
Genom Mozarts »Figaro» går ett drag
af grazie och skämt, och förvecklingarna
lösas i harmoni.
Emellertid var företaget ganska vågadt,
då kejsaren hade förbjudit Beaumarchais’
stycke i Wien som omoraliskt. Men då
Mozart fick tillfälle att under hand låta
kejsaren höra delar af musiken, blef han
så intagen däraf, att operan kom till
uppförande.
Under Mozarts egen instruktion och
ledning blef den mästerligt utförd och
väckte stormande jubel.
Men Mozarts rivaler förstodo att snart
aflägsna den från scenen, och inom kort
var den så godt som glömd för en opera
af spanjoren Martin (»una cosa rara»)
som intog kejsaren och publiken.
Mozart upplefde dock den glädjen att
se sin »Figaro» uppskattad till dess fulla
värde af publiken i Prag. — Det var i
Böhmens hufvudstad som man gjorde hans
snille full rättvisa, och då han i januari
1787 reste till Prag med sin hustru, var
grefve Tun, Prags störste musikkännare,
deras gästfrie vard. Mozart dirigerade själf
Figaro under ändlöst jubel, och han
skrifver till fadern hur det roar honom att
öfverallt höra sina melodier ur Figaro
omdanade till dansmelodier, efter hvilka
ungdomen svänger om på det gladaste. Innan
han lämnade Prag, hade han gjort upp
CONSTANZA MOZART, F. WEBER.
med operadirektören Bondini att lämna en
ny opera nästa höst, mot ett honorar af
hundra dukater.
Denna gång var det da Ponte som
föreslog Don Juan som ämne, och Mozart
började genast gripa sig an med verket.
Just vid denna tid genom-gick han stora
personliga sorger. Han förlorade sin far,
som han aldrig upphört att älska, och
samtidigt dog hans bäste vän, grefve Hatzfeld,
samt en annan af hans kära
ungdomsvänner, doktor Barsini. Det var under ett
starkt intryck af dödens allvar och som i
förkänsla af sin egen död, hvilken inträffade
fyra år senare, som Mozart skref i sin
dagbok: »Der Tod ist der wahre
End-zweck unseres Lebens, und der wahre,
bester Freund des Menschen».
Dessa hans känslor afspegla sig i »Don
Juan». Döden har väl sällan blifvit
framställd i musik med mera gripande
allvar än som fallet är vid kommendantens
död och i de sista scenerna af denna opera.
»Don Juan» uppfördes första gången
under Mozarts ledning den 29 oktober 1787
i Prag och blef så mästerligt utförd, att
kompetenta domare, som hörde den, mena
sig aldrig senare ha upplefvat en sådan
prestation. Mozart hade själf inöfvat allt
intill de minsta detaljer, till och med dansat
menuetten för artisterna. — Operan blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
