Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjärtesorger. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
HJARTESORGER.
visste på hörsägen, att det var en
lofvande ung vetenskapsman, tidigt teologie
doktor och redan litet känd såsom
begynnande bibelforskare. Ett porträtt
hade han visst också sett, men i stark
förminskning på en samlingstafla öfver
några studiekamrater. Af det mindes
han endast ett regelbundet ansikte, fasta,
beslutsamma drag. Senare hade han
just tyckt sig förstå, att en sådan man
skulle passa för den lugna och flärdfria
Elisa, och han önskade dem all lycka.
När hon nu öppnat dörren för
Gotthard och de hjärtligt skakat hand, hade
han sett en säregen frambristande glädje
lysa upp hennes ansikte, detta fina, mjukt
rundade flickansikte, som alltid synts
honom röja den jämnaste själ, utan
brytningar och starka färgskiftningar, utan
oväntade känsloutbrott. Hennes
ögonkast denna dag, så uppklarnande, liksom
befriadt, väckte med ens hans intresse
i högre grad än han tyckte om.
Helt ofrivilligt och själf skenbart
oberörd hade han nödgats bli den
förtrogne i jämnåriga fränders och vänners
alla kärlekshistorier. Hans egen kyla
och oerfarenhet lockade de hetblodiga
till bikt. Det hade blifvit en
hemlighetsfull sed att framlägga dessa
vanskliga spörsmål, förhoppningarnas oro och
modlöshetens kval inför hans deltagande.
Men han hade märkt, att när de
klagat som bittrast, stodo de målet
mycket nära. De hade redt sig
förträffligt, när det gällde. Och hur det
än gått, alltid hade hans aftvungna råd
visat sig onödiga, hans tröst och
spådomar löjligt meningslösa. Så hade han
omsider i all stillhet beslutat att låta
hjärtesorgerna böta sig själfva, låta
hemligheterna gå in genom ena örat och ut
genom det andra — att bli idel stumt
vittne till det där, som så utmärkt skötte
sig själf.
Elisa var en af de få, sonr aldrig
begärt hans utslag i för andra än
parterna outredliga mål, och ej minst
därför såg han i henne sin mest
vederkvickande bekantskap — —-.
Nu ljöd från stora salen hennes klara,
glada röst och patronens bråda,
öfver-förtjusta flåsande. — Men genom en
sidodörr kom husmor själf, i
köksförkläde och ropade sitt »välkommen»
med vidt utbredda armar.
— Se, kära faster!
Gotthard ville fram och hälsa på den
gamla frun, men då stampade hon med
sina giktbrutna fötter och skrek:
— Nej, nej, kom inte! Jag bära
stökar till dig. Men välkommen. Nu
ska du riktigt muntra upp far och tösen !
— Joo.
— Ja, där har du dem.
Frun försvann och Gotthard fick
omfamna hennes make i stället.
— Du kramar andan ur mig —
stönade farbrodern, och Elisa klappade
händer, skrattande.
— Ja, hvad Gotthard gör, det gör
han grundligt — intygade hon. — Jag
glömmer inte, när han skulle gå rundt
ägorna med mig en gång för länge
sedan. Han släpade omkring mig, tills
jag var så trött, att —
— Tyst, Elisa — smålog Gotthard.
— Att han måste bära mig på
ryggen! Jublande slog hon upp salsdörren
på vid gafvel.
— Hvad hon är uppsluppen af sig,
nu för tiden — sade kusinen, lätt
undrande.
Fadern nickade och stånkade men
tycktes inte vilja instämma.
Ja, idag — sade han — slår hon
sig då riktigt lös.
Efter middagen, när de gamla dragit
sig undan hvar åt sitt håll, voro de två
unga ensamma Som på tyst öfverens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
