Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjärtesorger. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTESORGER. ^47
satte fästmön mödosamt sin sorgliga
berättelse.
— Sedan frågade Carl inte mer,
talade knappast till mig utom i fars och
mors närvaro. Och sådan reste han sin
väg, sådan är han än — skrifver aldrig
själfmant till mig, svarar på mina bref
bära med ett par rader åt gången —
dumma, elaka, artiga rader.
Elisas mjuka, förgråtet blossande drag
togo nu plötsligt ett uttryck af trotsigt
bitter, sårad förälskelse. Gotthard
afundades så smått den unge
bibelforskaren med det regelbundna ansiktet.
Sakta, som i tankarna löste hon
emellertid upp sin sko och gned sin vrist.
Gotthard tog då klacken och sökte sig
en sten att hamra fast den med. Med
bortvändt ansikte började han på nytt.
-— Nä. Men hvad var det för ett
bref, du?
Elisa dröjde med svaret, och han
mönstrade skohälens pliggar djupt
ingående, för att ej plåga flickan med blicken.
Och så biktade hon öppet hela sin
hjärtesprg.
— Jo, det var endast ett profkort af
mitt sista porträtt —
— Ett — profkort?
— Ja, som jag beställt i staden;
Carl var ju inte nöjd med något af dem,
han hade fått förut. Så skulle han få
detta nya i julklapp i en ram, som jag
målat själf. Och det, det skulle han
ju inte veta om.
Gotthard såg envist ned på skon
men kunde inte hamra ordentligt längre,
ty han skrattade så att säga invärtes
och behärskade med våld sin med ens
stormande munterhet. — Hans sänkta
panna blef högröd af spänningen.
Elisa såg inte på honom, hon
stirrade mot jorden och fann inga ord
vidare.
Efter en ganska lång stund, fylld blott
af kvällningens sus i trädkronorna ofvan
dem, sade Gotthard med förändrad, mildt
gäckande röst, som ej var fri från en
liten darrning:
— Det blir ju ända bra igen till julen.
Då kan du skrifva ett rim och säga
honom, hvad där fanns i brefvet — hur
det hängde ihop.
Elisa halft grät, halft skrattade — ty
hon såg ett oemotståndligt gyckel leka
inne i kusinens ögon.
— Till julen? Det är så långt till
dess. Jag längtar så. Och hvem vet,
det går kanske alldeles galet under tiden!
— Alldeles galet?
— Ja. Om han — inte älskar mig
då mera!
Gotthard bet sig i läppen, nickade
medlidsamt coh grubblade nu länge.
Sedan satte han varsamt den hjäipligt
lagade skon på hennes fot och gaf med
oskrymtad välmening sitt råd. Det var
så grundligt öfvervägdt, som tid och
tillfälle medgifvit.
— Skrif genast i kväll och skicka
honom det nya porträttet och förklara
allt! Och — göm den målade ramen
till julklapp?
Elisa sprang upp, jämrade till helt
lätt för sin vrickade fotled och slog
leende armarna om Gotthards hals.
— Gudskelof, att du kom i dag.
Du, gamle vän, du har räddat — min
lycka!
— Hå, jag har botat din klack,
tillsvidare. Det var lätt gjordt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
