Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patriotismen. Af Gunnar Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM PATRIOTISMEN.
151
na tider, får man ett ännu skarpare
intryck af patriotismens relativitet.
Hälar ej tillfälle till någon mera ingående
redogörelse, och ej heller har jag haft
tid och förmåga att bereda någon
sådan, men ett par allmänna hänvisningar
kunna dock vara på sin plats.
Under 1300- och 1400-talen åtnjöto
som bekant städerna i Tyskland en hög
andlig och materiell blomstring. Den
patriotism, som eldade och
entusiasmerade de frihetsälskande och själfständiga
borgarne i medeltidens stadssamhällen,
kan ej kallas för lokalpatriotism i vår
tids mening. Den var därtill alltför äkta
och djupt grundad.
Och under 1500-talets religiösa
brytningskamp bestämdes ju tydligen
samhörighetskänslan för en stor mängd
människor hufvudsakligen efter
gemensamheten i religiöst hänseende. Ras och
språk hade tydligen ännu ej erhållit
samma ideella betydelse som de nu äga.
Hvad var det som under den franska
revolutionens dagar dref ut från
Frankrike alla dessa skaror af konungatrogna
landtjunkare och hofmän? Detta
emigrantparti kan ej dömas blott på
beskyllningen för egoism och bristande
fosterlandskärlek. Förklaringen till
emigranternas uppträdande måste sökas däri
att deras patriotism var på det närmaste
knuten till konungens person och till de
samfundsförhållanden, som af
revolutionen omstörtats. Låt vara att det var
en trång och föga sympatisk känsla för
fosterlandet, men i sina bättre yttringar
var det verkligen ett slag af patriotism.
Efter napoleonska väldets fall intager
nationalitetsidéen en allt mer
framträdande plats bland tidens drifvande
krafter. Patriotismen knot sig nu vid
nationaliteten och åstadkom med denna det
storverk, som ligger i tyska och italienska
staternas samlande.
Men patriotismen kan ej förklaras
endast genom nationalitetsbegreppet.
Detta bör vara klart redan genom det
ofvan sagda och genom en hänvisning
till Schweiz, Finland och flera andra
stater. Nationalitet är dessutom ett alltför
mångtydigt begrepp för att man däri
skulle få något stod.
Det är alltså tydligt, att ras, språk,
religion, hemort ^ statsinstitutioner hafva
betydelse för fosterlandskänslans
bildande, men tillika, att intet af dessa enskilda
moment är så väsentligt, att det ej kan
vara borta.
Men det finnes en faktor, som.
jag-tror i långt högre grad än någon af
dessa är konstitutiv för
fosterlandskänslan. Och det är kultur-en, kultur arf vet.
En gemensam kultur fostrar en
gemensam patriotism. Tager man
patriotismen som grundad i medvetandet om
en gemensam andlig och materiell odling,
af gemensamma intressen i kulturellt
afseende, så förklaras, synes det mig,
patriotismens olika, skiftande former.
Och då språket ju är ett af de allra
viktigaste kulturmedlen, är det naturligt,
att språket — särskildt i våra dagar —
ofta synes hafva en nästan bestämmande
betydelse för patriotismen. Språket är
i hotade land det sista värnet för den
själfständiga kulturen, språkgränsen utgör
skyddsgräfven mot de anstormande
främmande idéerna och kulturintrycken. Men
språket har denna betydelse endast när
det uppbär en kultur, när det verkligen
är ett kulturspråk. Serbiskan spelar en
ringa roli, knappast ens platt-tyskan bär
upp en egen patriotism. Man jämföre
platt-tyska och holländska!
I Finland och Schweiz finnes en
gemensam kultur oberoende af de där
talade språken. Där är ej heller
patriotismen knuten vid ett visst språk. I
Österrike-Ungern kan man ej gärna tala om
någon gemensam patriotism. Det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
