Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patriotismen. Af Gunnar Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 GUNNAR HAZELIUS.
där ingen gemensam kultur, som
genomträngt de olika landsdelarna och som
känner sig stå i något motsatsförhållande
till andra länder.
Spanska talas i Mexiko, i större
delen af Syd-Amerika och på Cuba. Men
spanjorerna ha ej kunnat skapa någon
enhetlig själfständig kultur för hela den
spansk-talande världen. Och lika litet
har portugisiskan i Portugal och Brasilien
af dessa två länder bildat en kulturell
enhet.
Jag skulle vilja gå så långt som att
påstå, att patriotismen rent af är en
kulturprodukt. Att där den framträder
är det som resultat af en kulturell
utveckling.
Hos vilda och halfvilda folkslag kan
man knappast tala om någon patriotism.
Det intygas från alla håll, att deras
solidaritetskänsla är oerhördt liten. De
förråda hvarandra. De kunna på sin
höjd förenas i gemensamhet mot en
inkräktande främling.
Hos de befolkningslager, som stå lägst
i kultur, är ock fosterlandskänslan
svagast.
De bondefreder, som ofta slötos vid
skånska gränsen, vittna om att, när ej
de nationella intressena kommo med i
spelet, fanns det hos bondeklassen föga
förståelse för och medvetande af den
kulturella gemensamheten.
För min del kan jag uppskatta och
respektera Ibsens patriotism, som tar sig
uttryck i hans ord:
"Så långt min digtning tænder sind i brand,
Så långt går grænsen for mit fædreland."
Man behöfver blott ej skärpa meningen
i dessa ord allt för mycket.
Panslavismen är ett spöke, som rätt
ofta plägat sätta skrämsel i de
räddhågade. Men det är uppenbart, att någon
panslavistisk patriotism ännu ej existerar.
Därtill saknas ännu förutsättningarna
i kulturellt hänseende. Tvärtom uppstå
ju nya slaviska nationalstater med
utpräglade särdrag och en bullrande
patriotism.
Då staten alltid har haft tendens till
att i allt större utsträckning få inflytande
på den kulturella utvecklingen, är det
klart att den kan utöfva en mycket
stark inverkan på patriotismens väckande
och riktning. Dock synes mig Hjärne
gå för långt, då han säger:
»Det bör ej förglömmas att
fosterlandskärleken väsentligen sammanfaller med politiskt
samfundsmedvetande, som ej kan utvecklas hos
en från det verksamma statslifvet utestängd
massa.»*
Men att t. ex. den tysk-holländska
landtgränsen bildar skiljelinjen för en
tysk och en holländsk nationalitet, för
en tysk och holländsk patriotism, det
beror på statsinstitutionernas mångsidiga
ingripande i statsmedborgarnas lifsvillkor,
och detsamma gäller om portugisisk och
spansk nationalitet.
Staten har i rättsordningen, i
förvaltningsväsendet, i skolan och kyrkan,
i militärväsendet samt i en mängd andra
sidor af sin verksamhet möjligheten att
skapa en gemensam kultur.
Patriotismen är sålunda enligt min
uppfattning grundad på gemensamt
medvetande af att äga samma odlingsarf,
samma kulturella intressen och
sträfvanden.
Människan födes gäldenär till
samhället. Hon har emottagit en så stor
skatt af kultur, en fond af andlig och
materiell odling, hvilken hon dagligen
och stundligen njuter af. Hvarje
tänkande människa måste också mottaga en
stark känsla af sin plikt att ej låta detta
arf förfaras utan efter förmåga inlägga
eget arbete i samhällets tjänst.
* Rösträttsreformen (i Svenska Dagbladet
31 okt. 1898).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
