Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
CARL G. LAURIN.
Fot. Atelier Jæger.
FRÖKEN ÅHLANDER SOM MADAM OLSEN
I »LYNGGÅRD & CIO».
pesten rasade i London. Det farsartade
lustspelet, en förbättring af ett äldre,
otympligare original, är synnerligen njutbart, om
också komiken äfven här bäst uppskattas
sedd från kulturhistorisk synpunkt. Man
gör klokt, om man påminner sig att stycket
är skrifvet, då konung Sigismund regerade
vårt land. »Då du går till kvinnan, glöm
ej piskan», ljuder det gamla visdomsordet,
och det har Petrucchio lagt på sinnet. Trots
sitt lyriska temperament, gjorde herr Palme
en tillfredsställande kvinnotämjare och
fröken Borgströms vackra apparition och den
intelligens hennes spel röjde voro värdiga
mål för hans arbete och mödor. Kunde
han sedan trolla fram litet värme i Katarinas
iskalla röst, skulle jag ännu mera lyckönska
honom, men det gick väl ej en gång på 15
ootalet med endast karbas och stampningar.
För en person behäftad med sympati
för t880-talet är Lynggaard & C:o en
roande pjes. Författaren heter Hjalmar
Bergström, och sedan man fått höra att
han trots detta var dansk, steg förtroendet
för aftonens nöje, då man begaf sig till
teatern. Pjesen visade sig sedan vara
medelmåttig, men en medelmåttig dansk komedi
är roligare och mindre simpel än en
medelmåttig svensk dylik. Bora vi ej vara
storsvenska nog att våga säga denna sanning,
aktningsfullt men bestämdt framhållande
våra företräden i lyrik och telefonväsen r
— Många viktiga spörsmål vidröras i stycket,
många slängar utdelas åt båda sidor, men
de svåra konflikterna lösas kanske för
lättvindigt. Den under åtminstone en del af
pjesen på fri fot vistande Edvard Olsen
var litet för påbredd, och hans allt för
långa program öfver de arbetslöses nöjen
miste sin udd genom öfverdriften. Herr
Ekelund hade gjort en mycket god typ af
den frasrike, stryktäcke lymmeln. På
herrsidan tog dock herr Arehn priset. Det
förefaller mig, som Georg Heymanns hela
typ, både den af skådespelaren skapade
och författarens, hade något äkta semitiskt
smidigt och hårdt. Skådespelaren betonade
med utmärkt konst det rastypiska. Man
kände att Heymann tillhörde en sorts
människor, som härdats under den hårdaste
kamp för tillvaron i en strid, där allt svagt
obarmhärtigt nedtrampats; och där de som
lyckats kunna ge sina barn den seghet och
hänsynslöshet i arf, som är viktigare än den
af de rika så varmt rekommenderade och så
nyttiga egenskapen sparsamhet, då det
gäller konsten att blifva rik fastän hederlig.
»Konsten att lefva lycklig fastän gift»
hade däremot fru Lynggaard ej lärt sig.
Hvarken hon, hennes man, hennes far eller
hennes son voro något vidare roliga, men
en verklig högtid bereddes åskådarne genom
fröken Ählanders madam Olsen, väl också
den i pjesen bäst tecknade typen. Detta
var verklig konst. Den utmärkta
skådespelerskan, hvilken djupt fattar och med
sådant tekniskt mästerskap återger både
det löjliga och det rent mänskligt rörande
hos underklasstyperna, har här lyckats
alldeles särskildt. Det var ej en komisk
karikatyr, det var en ur yttre och inre
synpunkter fulländadt skildrad människa, och
spelet hade den pregnans och den
konstnärliga måtta, som man blott finner hos
det verkligt fullödiga.
En ännu roligare dansk komedi var den
allt igenom utmärkt framförda Far och
son af Gustav Esmann, där den sista akten,
tillagd af E. Christiansen, så när som på
den banala slutrepliken, var i nivå med de
två mycket goda första akterna. Ett jämt
och godt spel öfver nästan hela linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
