Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 CARL G. LAURIN.
råde deras kragfason. Skall en pjes af
Lilla drottningens typ uppföras, och dess
oförklarliga rykte kan väl motivera en
önskan att få den uppförd, så måste
naturligtvis kunskap, kostnad och smak
nedläggas på det yttre, så att toaletterna verka
mindre Trosa och mera Trouville, och det
är ej nog med att damerna bära
genombrutna silkesstrumpor, hela deras lifsform
måste ligga i samma plan.
Den svenska dramatiken är mager,
mycket mager. Jag har hört svenska
litteraturhistoriker skylla på Stockholms
litenhet i förhållandet till det långsträckta
landet, på bristen af ett verkligt
universitet i hufvudstaden, på vårt lyriska
temperament, på vår tarfliga konversationstalang,
men trots dessa förklaringar kvarstår
faktum lika sorgligt för alla.
Man går med en viss oro till teatern,
då ett nytt svenskt stycke uppföres, och det
gjorde äfven jag, när jag gick till Svenska
teatern för att se Ett hems drama af
Tor Hedberg. Jag lämnade teatern med
en tydlig känsla att det ej var en »succés»
jag hade sett, men med en lika afgjord
uppfattning att stycket hade förtjänt vara
det. Det var första gången på länge man
kände sig stå inför något värdefullt, något
originellt, något i många afseenden djupt,
hvarmed vår inhemska dramatik riktats.
Något helt äfven, ej en ansats blott, ej en
bra första akt och tre a fyra misslyckade,
ej ett fragment som det svenska »verket»
så ofta är. Dramat är intet mästerverk
utan vank och lyte, ej dramatiskt
medryckande som ett Ibsens storverk, och det
saknar den Strindbergska intensiteten, men
det förefaller mig i alla fall vara det bäst
tänkta, det psykologiskt sannaste, det
väsentligaste af svensk modern lifsskildring,
som gifvits på våra teatrar. — Hvad
dialogen beträffar är den alltid förträfflig, på
sina ställen mästerlig. Att ett
temperament som Tor Hedbergs med sitt förakt
för den »förolämpande klarheten», om
hvilken Nietzsche talar och med sin lilla
missaktning för den högt ärade publiken,
ej skulle bry sig om att tillräckligt
tydliggöra och understryka var att vänta. Stycket
fordrar spänd uppmärksamhet. Många
halftoner och öfvergångar gå eljest
förlorade, men denna uppmärksamhet har väl
en författare rätt att begära.
Händelsen försiggår i en större svensk
landsortstad hos en förmögen fyrtioårig
köpman. Han är nöjd med sitt hem och
ser med lugn tillfredsställelse på sin
vackra hustru och sina två barn. Lyckan är
han van vid, litet för van tycker hans
hustru, som märker att han utvecklat sig
till en belåten vanemänniska och att hon
själf med ett växande intresse börjat glida
emot sin mans systerson den unge löjtnant
Gunnar Elbe. På mannens födelsedag
inträffar katastrofen. I sitt instinktiva behof att
bygga upp en mur mellan sig och
löjtnanten ber hon sin man att betala den större
spelskuld Gunnar skaffat sig, och som han
ej själf kan infria. Mannen nekar först, men
ångrar sig, och just då han vid hustruns
skrifbord är sysselsatt med att utskrifva en
check på beloppet, blir han vittne till att
fru Ingrid och löjtnanten kyssas och växla
några upprörda ord. I andra akten får
man öfvervara en födelsedagsbjudning.
Löjtnanten förekommer bland gästerna och i
en kort men lidelsefull scen ger frun
honom ett möte till följande dag »för att
taga afsked». Gästerna gå, och i en lika
naturlig som mäktigt gripande uppgörelse
får mannen veta »hur det gått till» och
»hur långt det gått» samt erfar att hustrun
vill försöka bryta med sin känsla för
löjtnanten. Mannen fordrar nu, att hon själf
skall förmå löjtnanten att emottaga de
nyssnämnda penningarna. Efter en hård strid
samtycker hon. I tredje akten underrättas
man om att löjtnanten mottagit
penningarna och skänkt dem till en flicka som han
före sin kärlek till fru Ingrid tyckt om, och
som nu väntar ett barn. Förtviflad öfver
»att sanningen var så ful» föreslår hustrun
att resa bort på en tid, men mannen, för
hvilken det hem som han varit så stolt
öfver nu krympt tillsamman till blott väggar
och möbler, känner sin, kärlek flamma upp
och anropar henne i rasande lidelse att få
följa med för att äga henne som en älskare
utanför hemmets anständighet och vanelif,
och detta rop af svartsjuka och kärlek, af
längtan efter den stora passionen, af
förödmjukelse att ha låtit så många
lyckomöjligheter drunkna i slentrian och hemlifvets
enahanda hade en psykologisk sanning af
skakande verkan. Ingrid afböjer. Då hör
man ett skott i trädgården. Utanför det
hem, där han framkallat en sådan storm,
hade löjtnanten huggit af en härfva, som
blifvit den stackars ynglingen för trasslig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
