Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN STOCKHOLMS TEATRAR. 171
På uppförande och uppsättning hade
nedlagts ett grundligt arbete och
resultatet blef också mycket tillfredsställande.
Långt ifrån att klaga öfver det långsamma
tempo, i hvilket man i bland spelade, är
jag i stället tacksam att slippa den osunda
farstakt, som ofta användes på så
olämpliga ställen. Vissa personer lara ha
saknat något att skratta åt, men det är väl ej
så underligt, att man kan hålla sig för
skratt under de par smärtsammaste
timmarna i två människors lif. Små
karakteristiska drag diskret och smakfullt infogade
fanns det emellertid godt om. Hvar och
en af typerna talade sitt språk. Hur
förträffligt kommer ej f. d. rödhåriga och
vackra jungfruns enkla »Jesses» på en gång
lättsinnigt och fullt af saknad, då hon
tänker på sin kärlekslycka med unge Gottfrid
på 1880-talet. Hur okonventionellt och
sant är ej herrarne Hillers och Brams
samtal om detta förhållande och det
vänliga minne Bram har af detsamma, för att
nu ej nämna hur förträffligt det sätter
åskådaren in i de olika personernas olika
åldersförhållanden. De par ord, som
löjtnanten växlar med fru Ingrid, då hon
bränner sig på téet, och ’ han ber
att få se på tungan, höra också till
de lyckliga fynden. Man känner
hvilka proportioner dylika
»småsaker» få för de älskande, då man
tappar sinne och minne för att
händerna beröra hvarandra eller för att
man får se en tungspets, som lämnar
den öfriga delen af mänskligheten
tämligen oberörd.
Priset för aftonen tog fru Ingrid
— fröken Lundequist. Jag har aldrig
sett den begåfvade skådespelerskan så till sin
fördel. Det var en äkta skandinavisk typ
med’ den särskilda doft af friskhet och
själfullhet, som är utmärkande för de bästa
kvinnoexemplaren af vår ras, hvilken vi
väl oss emellan få anse för Europas
ädlaste. Med god och tyvärr sällsynt smak
hade hon klädt sig som en fin svenska
och läste ej läxorna med barnen i ljus
sidenklädning. Den stora bekännelsescenen
gaf hon lifvets färg. Hon grät så bittert,
hon rörde sig utan divasprång a la panter
och talade så naivt grymt med sin man
om hur lycklig hon i början blifvit af
sin kärlek till Gunnar, att t. o. m. den
kritiske författaren borde ha känt sig
belåten. ■— Med något för välsittande och
nya kläder, något för gymnastiska och
spänstiga vådor, något för ungt maskerad
och alldeles för nervös och osäker i första
akten spelade herr de Wähl i vissa fall
ypperligt — särskildt i de upprörda
momenten — mannens roli. Många åskådare
klandrade den äkta mannens brutalitet mot sin
förtjusande fru, men en person, som är
egoist i hvardagslag och dessutom olyck-
v^>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
