Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Levertins »Kung Salomo och Morolf». Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
JOHAN MORTENSEN.
lifsglädje, försakelse och njutningslystnad,
kärlek och död. Tilläggom, att den osökt
inbjuder till en förening af denna
tungsinta orientaliska innerlighet och
medeltidens naiva julpsalmstämning, två element
hvilka i så väsentlig mån alltid utgjort
den säregna charmen i Levertins skaldskap.
Diktcykelns kung Salomo är den lärde
grubblaren, en Faustnatur, som vet allt,
njutit allt, men också förlorat den
omedelbara glädjen vid lifvet. Han är trött
och känner sig främmande för
människohopen och dess tankar. Och dock skulle
han ingenting hellre önska än att alltjämt
färdas bland människohvimlet, fördjupa sig
i alltet och njuta nuet. Han känner sig
gammal och dock, huru högt älskar han
icke ungdomen och det ständigt sig
förnyande lifvet. Som det så vackert heter:
Hur gärna susade bland er,
I blad, min själ. Jag stilla ber
fromt kunna dyrka bära —
ej störa, grumla, trampa ner,
men sång i sången vara.
Morolf, hans ljuse broder, är i allo
hans motsats. Han forskar icke i gamla
luntor, utan är helt ögonblickets barn,
hvars lätta lefnadsfilosofi är: Låt lampans
olja flöda . . . Grip stunden som sitt rof
en hök. Tänk icke på döden, när den
kommer är den oundviklig. Alla kvinnor
äro hans och hans glada sånger äro i
hvars mans mun, dä däremot Salomos
blott är bröd för visa och sorgsna
sinnen. Det är en motsats som Levertin
ofta framhållit mellan den mörke och den
ljuse, mellan grubblaren och
ögonblicks-barnet, mellan Noureddin och Alaeddin
och man vore frestad att säga (eftersom
han själf häntydt därpå) mellan hans eget
inåtvända och vännen Heidenstams så äkta
uppsvenska kynne.
Och så skiftas frågor och svar mellan
dem båda. Af de tvänne gestalterna är
Salomo den djupast tecknade, och därom är
intet att säga, eftersom han är kungen i
leken. Men Morolf skulle kunnat vara
djärfvare i sina repliker, åskådligare,
skimrat i flera färger, som det höfves den narr
han är. Det ligger nära till hands att
gifva honom detta skaplynne. Sådan är hans
karaktär i de germanska sagorna och på
detta sätt skulle motsatsen mellan honom
och den tungsinte och vise Salomo fram-
trädt skarpare och dialogen blifvit lifligare
mellan dem båda. Men komiken ligger
nu en gång icke för Levertins lynne. Han
är strängt patetisk och hans tankar stiga
alltid rakt mot himmelen som röken från
Abels offer.
Denna Morolfs karaktär bidrager
emellertid till, att de egentliga dialogerna
knappast äro de mest lyckade dikterna i
samlingen. Dessutom rör sig icke Levertin i
de kortare versrader, hvilka han där
använder, med samma lätthet som i de bredare
byggda stroferna. Han får så att säga
icke plats till de sammansatta perioder,
de känslofyllda och färgrika epitet, i hvilka
hans tankar röra sig likaväl i versen som i
prosan. Versen förefaller ofta för
korthuggen, och ordföljden är stundom för mycket
omkastad. Man förvånas att i denna
diktsamling, där man finner ett sådant
praktstycke som Drömmen om mullen och
vindarne, påträffa några rader som följande,
hvilka man måste omläsa ett par gånger,
innan man fullt förstår meningen:
Hur föga flit och lärdomsråd
och bittra vakor båta,
när endast lyckostundens tråd
till lösning för din gåta.
Det dröjer ett ögonblick, innan man
upptäcker att för i den sista raden är
satsens verb och icke en preposition.
Dock, det hindrar icke att äfven dessa
dialoger äro af stort intresse. Hvilka hvassa
och fina tankar, som växlas mellan dem
båda! Huru visa och väl värda att höra
och nödvändiga att upprepa äro icke de
ord hvilka Salomo yttrar om mannens och
kvinnans förhållande till hvarandra. Hvad
är enfaldigare och snart banalare än dessa
löjliga smädelser mot kvinnan, så vida icke
också de skola anses som en hyllning eller
utgöra en slags motvikt mot kvinnornas
lika barnsliga utfall mot männen. Man
kan förstå rashatet, fast äfven det är dumt,
men hatet mellan man och kvinna som
ständigt dragas mot hvarandra och alltid
behöfva hvarandra, är ärkedumt:
Den i svett och sveda
honom födt och närt
håna och försmäda
brottslingen blott lärt.
Dåren blott vill fläcka
med ett skymford först
källan som kan släcka
ensam hjärtats törst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
