Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
JOSEF HELANDER.
norrut, till dess han blef Sveriges
lands-gud, hvilket på öfligt sätt uttrycktes
därmed, att han trädde i ättefaders
förhållande till svenska konungaätten såsom
skilfingarnas stamfader.
Kontinuiteten inom våra förfäders
urhistoria bestyrkes allt fastare genom
arkeologiens vittnesbörd, och vi äga
därifrån stod för äfven en gudatraditionens
kontinuitet, som berättigar oss att söka
sambandet mellan arkeologiens och de
litterära minnenas vittnesbörd. Eller med
andra ord: lika väl som vi ända från
stenålderns monumentala grafskick kunna
härleda den starka ström af själakult, som
genomgår den nordiska hedendomens
historia, lika väl äga vi i den framför allt till
solen bundna naturkulten en allmän och
fast bakgrund för uppfattningen af de
gudar, hvilkas namn häfden bevarat. I
grunden samma folkbehof, ehuru i
växande skala, hafva utöfvat sitt inflytande
på gudatyper och kult, och de
söderifrån kommande nya kulturmeddelelserna
hafva under allmänt germansk
ombildning så nära sammanvuxit med den
ursprungliga kärnan, att
gudaföreställningarnas riktlinjer måste tänkas bibehållna,
om än differenserna mellan gammalt och
nytt, konkreta gudagestalter och
gudagestalter i upplösning gifva Nordens
pari-teon ett efter olika tider varierande
utseende.
Solskifvans gud med en
utvecklingsbana på tusentals år hade genomlupit
många faser och representerat flera
skiljaktiga religiösa värden. En
solgudomlighet, som är strängt bunden vid sitt
element, d. v. s. som är solen, har däri
ett dagligt uttryck för sin tillvaro och
makt. Men då folkföreställningen med
sin personlighetsbildande fantastik
öfver-gjuter gudomen med nya drag, som
lösgöra den från dess naturunderlag, är
guden värnlös mot nya inkräktare af
hans ursprungliga element. Den gre-
kiske Zeus var en gång herre till solen,
himmelen och blixten men löste sig
genom etisk utbildning och gaf solen i arf
åt Apollo. Genom samma
antropomor-fiseringens Iag frigjordes denne från sitt
natursubstrat, och Helios besteg som
rättmätig ägare solens vagn. I norden
har äfven en differentiering försiggått
och en anpassning efter växlande sociala
önskemål. Men den etiska utbildningen
begynte mycket senare och fördes icke
vidare med samma tankens energi.
Kontinuiteten inom solgudomligheten är
därför större, och de nya manifestationerna
stå jämförelsevis oförmedlade. Solguden
lefde under en ständig växelrörelse: bort
ifrån solen för personlighetsbildning, åter
till solen för mytbildningens realism.
Gudamakten hölls sålunda bunden vid
sitt element och måste redan af denna
anledning benämnas solgud, icke
himmelsgud. Denna naturbegränsning synes
mig vara en uråldrigare fas. Den
primitiva tro, som kunde visa på solen och
säga: Jdär sitter min gud’, är säkerligen
ursprungligare än den som
sammanfattade hela det vida, lysande, blixtrande,
med regn och värme befruktande
firmamentet under gudomlighetens namn.
Solen är en konkretare uppenbarelseform
än himmelsrunden, och ännu innan
någon människa förstod att härleda
dagsljuset från solen, var den både totem
och gudom.
Solgudens identitet med själfva solen
kvarlefde länge. Först efter hand
genom en egenskapernas utvidgning
inträdde den personliga utgestaltning,
att solen icke längre var den synlige
guden utan blott ett epitet hos guden.
Naturmakten blef verklig gudom. Solen
kallades Tyrs eller Frös svärd, Odens
öga eller Fröjas bröstsmycke, och man
gaf, som stundom i den senare norröna
diktningen förmäles, sin dyrkan åt den
gud, som skapat solen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
