Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKE SOLGUDEN OCH DEN SVENSKE TYR.
187
SOLKULTVAGN FRÅN ÖFVERGÅNGSTIDEN MELLAN JÄRN- OCH BRONSÅLDERN (REKONSTRUKTION").
fynd från DEiBjERGS prästgårdsmosse i danmark. I Nationalmuseum i Köpenhamn.
Soleil hade sina naturliga fiender i mörkret,
kölden och vintern, hvilka aldrig helt läto
sig besegras. Det allmänna schemat af dessa
strider och faror ligger bevaradt i många
germanska rester. I den isländska
mytvärlden, där ljus- och himmelsmakterna
voro splittrade i en mångfald af gudar,
utgör kärnan af deras myter ett konkret
försinnligande af dagens, vårens och
solens kamp mot natt och köld.
Förändringarna i naturen ägde form af strid,
och sol- eller himmelsguden måste därför
ha varit en stridsgud med krigarbragder.
Men han var icke alltid segrare. En
myt från det inre Litauen förtäljer, att
solen en gång varit osynlig under flera
månader, emedan den tagits till fånga
af en fientlig konung och hölls innesluten
i ett starkt befästadt torn. Men
åskguden Perkuns hammare krossade
murarna, och solen återvände till sitt
him-lalopp. Detta erinrar om den
ursprungliga förbindelse, som i Norden rådde
mellan sol- och åskguden. Äfven
Homeros och Rigvedahymnerna känna
myter om solens underlägsenhet och
trångmål i vissa tider. I Rigveda jagas solen
af en solslukare i ulfgestalt. Samma
föreställning är genuint nordisk. Enligt
svensk folktro förfölja lystna solulfvar
sitt glänsande byte. Det yttre synliga
fenomenet häraf är vädersolen, ringen,
som omger solskifvan, och när den visar
sig på himlahvalfvet, bådar detta hunger,
dyr tid och stordöd.
Liksom ulfvar hota solens bestånd,
så har Tyr haft sin ärkefiende i den
mörka makten par préférence,
Fenrisulf-ven. I Ragnarök uppslukar ulfven solen
(Vafþriiþnismal 46), men den sista stora
kampen mot Fenris bestås af Odén, som
undanträngt Tyr i hans forna
gudaställning — det är solen och solens herre,
som i myten glidit isär. Tyr hade dock
själfhämndens rätt att stå emot
Fenris-ulfven, i hvars gap han en gång som
den modigaste ljusmakten och de öfriga
gudarnes företrädare uppoffrat sin högra
hand.
Myten om den enhändte ljus- och
krigsguden är vida utbredd. Kelterna
berättade, att deras högste gud Nuada
en gång förlorat sin högra hand, men
fått den ersatt af en silfverhand. Som
Much från ett yttrande hos Herodot
(IV 62) förmodar, var samma
föreställning ansluten till skyternas krigsgud,
Aräs. Mytens åldrighet och utbredning
ger anledning att fatta den som äfven
svensk egendom. Men den enhändte
ljus- och stridsguden är ingen annan än
en himmelsgudomlighet, som i ensidig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
