Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKE SOLGUDEN OCH DEN SVENSKE TYR. 193
Till de analogier och
sannolikhetsberäkningar, man måste tillgripa för att i
någon mån återuppdaga Tyrs
försvinnande konturer, sluter sig äfven en
språklig bevisning af Tyrskulten, framdragen
redan af Lundgren i hans språkliga
intyg om hednisk gudatro i Sverige (1878).
Dit hör framför allt benämningen på den
tredje veckodagen, enligt en svensk
bibelutläggning från midten af 1300-talet
uppkallad efter Tyr, som »dyrkhadis fore
örlöghis gudh». Från honom härleder
sig ock namnet på den spjutlika runan
Tiir. I folkspråket benämnes likaledes
Daphne mezereum efter honom tibast.
En tysk mytolog ser i dess tidigt utslagna
blommor en symbol af den ljusa
vår-himmelen, men som blommorna äro klart
röda, icke blå, kan tolkningen dragas
i tvifvelsmål. Snarast är dess skarpa
och brännande smak en erinran om den
hårde guden. Tibasten användes fordom,
åtminstone i Norge, som läkemedel mot
den besättning af onda makter, som vi
kalla rheumatism eller gikt. Att Tyr
besuttit en viss makt att fördrifva ondt
och haft sin källkult i samband därmed
har möjligen lefvat i minne vid den
bekanta källan Tis vilde på Seeland. Rääf
Grimm (Deutsche Rechtsalterthiimer, 4:e uppl. II,
434) den nordiska seden att ingärda densamma
med hasselstänger, förbundna med snören,
hvilket kallades vébond, heliga band. Detta
bräckliga material utgjorde genom sin gudahelgd ett
tillfredsställande skyddsmärke, och det var
nid-gärning att, som exempelvis i Egils saga
förtäljes, slita sönder vébondni och tränga igenom
hasselstängerna. Om Tyr fungerat som
rättsgud inom det gärdade tingsområdet, vgllr
hass-ladr, så hade man för hans betydelse som
krigsgud en annan term, hassla vigvpll, hvarmed
förstods utmärkandet af kampplats. Frasen
hassla voit återfinnes emellertid icke i den svenska
medeltidslitteraturen. Ur hasselns förekomst i de
svenska landskapslagarna (ex. Östgötal.
bygg-ningabalk 19:30; Vestgötal. jordabalk 20, Sörml.
byggningabalk 17:3 m. fi.) och den fridlysning
som där omtalas kan man ej heller hämta för
Sverige bindande slutsatser.
Ofd och Bild, ij:e. årg.
af Småland omtalar äfven en läkande
friskvattensådra Tyrs källa i Ydre härad,
men utan att gifva tillräckliga garantier
för namnets ålder.
Guden Tyrs uråldriga karaktär röjes i
alla de minnen han efterlämnat.
Elementär och andligen lagättad band han
sina dyrkare med hårda
tvångsföreställningar. Så buro exempelvis chatternas
krigare en järnring såsom fängsel under
guden och kunde icke lösa sig därifrån,
förr än de dödat sin förste fiende.
Svenskarna underordnade sig så, att de fria
männens vapen inlåstes under bevakning
af en träl, som intet manvärde hade.
Men med rätta var Tyr vid den
historiska tidens början satt af sätet såsom
»en krigsgud på half sold». Hans
dyrkare hade vuxit förbi honom och kräfde
konkreta representanter för högre
andliga värden. Tyrs romerska och
grekiska motstycken ägde tillräcklig
elasticitet att förkofra sig efter folkets behof,
men öfver hans egen andliga gestalt
hvilade allt för mycket af den nordiska
urtidens tunga och oviga former.
Mäktigare arftagare trängde honom ut ur
hans forna positioner och tillägnade sig
hans epitet och hans krigarära, medan
han fick behålla det fattigkram, som
markerade hans underlägsenhet under andra
folkviljans gunstlingar. Detta skedde med
de klokares och starkares rätt. Den
vise och runokunnige Odén gaf
krigslycka genom drabbningens planmässiga
ledning. Tyr var endast slaktandets och
mordlustens gud, blodfråssaren, som hade
lust i förstörelsen och massan af fallna.
Därför betecknades ock bland irerna
vikingarnas vilda framfart och ogärningar
med dibefc i anslutning till det fingerade
fornnorska ty ver k. Godmodig och
dundrande var Tor, den nordiske bondens
vän, som höll människans och äringens
fiender stången. Men Tyr fick allt
tydligare sina främsta hjälteegenskaper i
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
